Ordfabriken

Till hösten

Härmed utlyser jag amnesti från och med den 1 juni. Efter den dagen är det bekymmerslöshet som gäller. Mentalt sommarlov och tillåten flykt. Vi tar det till hösten, så lyder befrielseropet för alla oss som vill ta ansvar och köra ända in i kaklet. Nu kan vi slappna av och ta allt jobbigt som ligger framför oss till hösten istället.

Jag vet att jag låter naiv, kanske rentav hånfull gentemot den som står inför en livsavgörande uppgift nu i juni eller juli. Men ändå. Är det inte så att det mesta kan vi ta till hösten? Varför inte göra det i några andetag i alla fall. Låta bekymmerslösheten och ansvarslösheten dansa tango och luta sig mot varandra i en slags märklig balans som gör att det ändå går framåt. Det kommer ju en höst hursomhelst så världen går inte under.

Visst, vad jag skriver är något av en lögn men å andra sidan handlar ju livet om mer än arbete och hur mycket ansvar vi än tar kan vi inte rätta till allt som är fel. Eller hur? När hösten väl kommer får vi ta tag i allt vi skjutit upp. Och dessutom ta tag i själva hösten med allt mörker, allt dis, all rå kyla. Det är kanske det pris vi får betala för amnestin, men jag tror att det är värt det. Det löser sig då helt enkelt. Vi tar det till hösten.

Men det finns risker. Jag samtalade med en kollega som berättade om hur han hamnat i ett läge när han sköt upp hela sitt liv. Han skulle ta tag i saker till hösten, till vintern, till sommaren… aldrig just nu. Så när han utvärderade sin arbetsinsats insåg han att han knappt skapat något nytt. Alla goda idéer hade skjutits på framtiden och på nåt märkligt sätt var det alltid för sent, för tidigt eller inte läge just nu. För nära jul eller för nära sommarlovet. Vi tar det nu, var ett uttryck han aldrig använde.

Vad världen och vi alla behöver är mer allvar och hopp. Ingen av oss klarar av att vara bekymmerslös hela tiden, därtill är livet alltför allvarligt och för många beroende av hur jag väljer att leva det. Men vi behöver också få lita till att det löser sig. Att andra människor ställer upp, att trötthet är tillåtet och att det blir bra till slut i alla fall.

Jag läste en tackbön skriven av en sörjande kvinna: Tack för det som sker förutan mig. En vacker bön som uttrycker det stora i att människor hjälps åt. Livet har sin gång, allting sin tid och med den förmåga som är oss given bidrar vi på olika sätt att föra livet framåt. Bara den som litar till andra finner vilan.

Alla har vi lika stort ansvar, men det tar vi till hösten. Nu dansar vi tango.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 27 maj 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.