Ordfabriken

Gränslöst värde

Döden utgör ingen gräns för människans värde. Den grundprincipen har präglat den kristna och humanistiska människosynen under lång tid. Den döde är värnlös, kroppen lika utsatt oavsett ålder och samhällsposition. Alla är värda lika stor respekt.

Därför är det så upprörande, skamligt, förkastligt och eländigt att det spridits en sluten kultur inom vissa delar av kyrkogårdsförvaltningen att den döda kroppen skändas. Det avslöjande som Uppdrag Granskning gjorde förra veckan är en väckarklocka; människans värde är inte alltid självklart. Den hantering som visades, där kistor krossas eller förstörs för att motverka sättningar i marken, är ingenting annat än ett hån mot kyrkans och vårt samhälles grundläggande värderingar, de anhörigas sorg och den dödes gränslösa värde. Varför sa ingen stopp? Shame on you.

I höstas var jag i Jerusalem och upprördes över Israels förtryck av palestinierna. Men jag blev också omskakad i själen av ett besök på förintelsemuseet Yad Vashem. Där visas bilder, föremål och filmer från förintelsen och vad jag såg är omöjligt att blunda för. Inte minst hanteringen av de döda kropparna var fasansfull att se. Traktorskopor som föste kropparna samman i högar, slängde dem hit och dit som vore det en soptipp.

Det var en del i nazismens systematiska omänskligförklarande av judar och homosexuella men också en del i en sluten kultur. Jag vill fortfarande tro på det genuint goda inom människan, att vi i grunden vill väl. Samtidigt är vi så bräckliga att vi lätt anammar värderingar som egentligen strider mot våra egna, tar del i handlingar som vi egentligen inte gillar. Långsamt vävs vi in i den kulturen, den blir vår trygghet och ett sätt att tysta de inre rösterna som ropar fel, fel, fel.

Jag vet inte hur de som krossat kistor med grävskopor försvarar sina handlingar. Jag har också svårt att förstå hur de kan sova. Att begrava människor är ett förtroende och jag är övertygad om att det på de allra flesta orter hanteras på rätt sätt. I min ungdom grävde jag gravar på kyrkogården i Gammelstad, jag stod i skuggan av kraftiga karlar som grävt för hand i många år. Det var, är och kändes som ett hedersuppdrag.

Kanske grävskopan kom med problemen. Hanteringen blev enklare men distansen till vad det faktiskt handlar om större. Närhet och beröring hjälper oss att upptäcka människans värde. De som just nu finns omkring oss och de döda som lever i våra hjärtan. Alltså är det närheten och beröringen vi måste återvinna.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 13 maj 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.