Ordfabriken

Tid för murar att falla

Se vi gå upp till Jerusalem är snart bara en sång som judar kan sjunga och göra det samtidigt. Den heliga staden har murats in i en egen värld. Palestinierna, både kristna och muslimer, fördrivs och förtrycks systematisk och de judar som vill fred motarbetas. Det finns planer på att starta ett landslag i fotboll för Palestina. I Latinamerika, för där bor flera hundra tusen fler än i det sk hemlandet. Det fanns inte härbärge i Betlehem för Maria och Josef när de vandrade från Nasaret. Idag skulle de inte släppas genom checkpoint.

Påskdagen är, alldeles oavsett vad vi tror om den, en påminnelse om det som begränsar oss. Till slut vänjer vi oss vid murarna, allt som stänger inne och ute. Det som begränsar blir vår trygghet, det som öppnar upp ett hot. Bekvämlighet är det bekanta, även om vi till och med vet att det finns något annat. Något godare, bättre och större. Men på andra sidan lurar det okända och därmed det obekväma. Den fängslade vet vad han har och kan darra av rädsla för den efterlängtade friheten.

Det gällde den första påsken och det gäller varje dag och varenda en av oss. Livet har så mycket mer i beredskap och vår potential är så mycket större än vi vågar tro. Var inte rädda sa ängeln två gånger till kvinnorna som stod framför den tomma graven och den bortvältrade stenen. Och de hade modet att stå kvar. Från andra sidan möttes de av en vind som fyllde dem med nytt liv.

Det berättas om Jesus att han efter uppståndelsen gick genom låsta dörrar för att befria sina vänner. En av de första han sökte upp var Petrus, förnekaren. Han höll fast vid sin vanligaste hälsningsfras – var inte rädd – och gav mod åt dem alla att gå vidare, att lämna sina gömställen. De bars av ett löfte: En dag ska murarna falla, till den dagen är det vår plikt att bekämpa dem oavsett var de byggs.

Svenska kyrkan satsar 30 miljoner kronor på att bygga bostäder åt palestinier innanför murarna, på Olivberget i östra Jerusalem. Det finns obebyggd mark bredvid det kristna Augusta Victoria-sjukhuset och där ska nu 84 lägenheter byggas. Det är en handling av hopp: istället för raketer som sprider död skapas rum för människor att beblandas och föda nytt liv.

Oavsett om murarna finns inom oss eller utanför oss handlar det i grunden om att ta sig innanför dem, underminera dem med kärlek och mänsklig värme. Varför hatar vi varandra när det är kärlek vi längtar efter? Varför odlar jag en ovänskap när det är vänskap jag saknar? Varför sluter vi oss istället för att öppna upp?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 1 april 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.