Ordfabriken

Leva med minnen

Är det skillnad på att leva med minnen och leva på minnen? Kanske. Den som lever på minnen tronar på ett bräckligt bygge, för hur vet jag om minnena stämmer? Framförallt, vad har de för värde ifall avsikten är att ge mig status och stadga idag? Att leva på minnen är att pumpa kraft ur en brunn som sinat och skapar bara en sorglig distans till nutiden. Skugga istället för ljus. I den meningen är det lika bra att glömma det som varit.

Att leva med sina minnen är något annat. Den som lever med sina minnen låter historien vävas samman med den dag som är. Både smärtsamma och ljuvliga minnen kan generera en kraft och ett perspektiv som hjälper mig att tolka mitt liv och ta emot det som kommer. Minnena är inre avtryck som vi kan känna igen oss i och återfå orienteringen genom. De är en påminnelse om att vi inte lever ensamma i ett ständigt ogripbart ”nu”, utan att det finns ett sammanhang. Band bakåt som ger balans idag. Vågar vi dessutom drömma så slår vi en brygga även framåt i tiden, där vi kan dingla med benen i en vila mellan det som varit och det som kommer.

Jag minns dig! Om en person jag inte sett på länge säger det, hur ska jag tolka kommentaren? Vad minns du? Något som är kärnan i mitt liv och som inga gråa hårstrån kan dölja? Eller minns du något som inte längre finns, något jag inte alls vill känna igen mig i? Att vara hågkommen har sina sidor…

Nu firar vi stilla veckan. Alla som går i kyrkan på skärtorsdagen firar en måltid till minne av Jesu liv och död och liv igen. Mässans innersta mening är att påminna om Det och Den som är den kristna trons kärna. Med minnet av det som hände den första påsken tar vi emot alla långfredagar och påskdagar i våra egna liv.

Stilla veckan kan vara ett utmärkt tillfälle att träna sig i att leva med minnena, att släppa fram de avtryck vi bär inom oss. Låta påskens passionshistoria bli en berättelse om våra liv. Om sveken vi gjort och blivit utsatta för. Om rädslan för det som finns utanför vår kontroll. Om väntan och förhoppning om en vändpunkt. Och om Den Stora Vändpunkten, den kärlek som inte ens döden kan hindra.

Oavsett om vi tror på påskens budskap eller inte så handlar helgen om våra egna liv. Vi fängslas och befrias, sviker och älskar, förnekar och bekänner. Dör och uppstår i varje andetag. Sen kan vi välja mellan att antingen leva på de positiva eller negativa minnena eller att leva med dem - både minnen av sorg och minnen av glädje. Det första är att begränsa sig själv, det senare att växa.
/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 18 mars 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.