Ordfabriken

Jag

Somliga har svårt att säga jag. Typ idrottsmän. Alltid, i varenda sportintervju, frågar jag mig; varför säger personen alltid ”man” hela tiden om sig själv och varför tar personen aldrig paus? Det måste vara ett elände att vara klippare på TV-sporten.

Hur känns det? Näe, man är glad förstås. Var du nervös innan tävlingen? Näe, det är klart man är nervös men man vet att det hör till sporten och man har ju tränat just för en sån här dag så man… Så håller det på, minut efter minut.

En röst ropar i sportöknen: Säg jag! Säg som det är: Jag är glad, jag är stolt, jag är bäst. Eller jag är sur, jag är less, jag ger upp. Det är ju då livet blir intressant, när det finns en koppling till den faktiska person som uppenbarar sig framför mig.

De små barnen är bra på att säga jag. De lär sig ordet långt innan de kan uttala det. Jag är hungrig, jag är kall, jag behöver mat och värme. Barnen säger det till och med utan ord. Och vi förstår. Men barn blir vuxna.

Idrottsmän kan ju inte vara ett undantag så frågan är om alla vuxna är blyga för att säga jag om sig själva? Hur kan det i så fall komma sig i en tid som sägs vara individualismens? I egoismens tidevarv vrickar vi tungan på ordet jag. Märkligt.

Kan det vara så att modet att säga jag handlar om trygghet? Alltså att bara den som vågar bottna i sitt inre också vågar säga jag, i trygg medvetenhet om den egna styrkan och svagheten. Och att den som flyr sitt inre undviker ordet jag i rädsla för det mörka, inre hålet. Om det är så är livets stora utmaning att våga närma sig djupet. Vårt inre liv har en botten, men den som aldrig vågar ta in den tanken krymper i rädsla för det bottenlösa.

Hit the ground sjunger Lizz Wright och får världen att bli underbar. Hon sjunger vad det handlar om: Nå botten och du upptäcker dig själv, livet, Gud.

Med trygghet är det som med skönhet: Den kommer både inifrån och utifrån. Trygghetens fäste finns utanför oss – i en vän, en älskad, en rutin. Någon eller något som räddar vår dag, får oss att orka och våga. Men tryggheten måste också ha ett fäste inom oss, i modet att våga vara svag, beroende och buren. Det inre och yttre öppnar sig för varandra och ur det föds både skönhet och trygghet.

Hit the ground. Våga falla, våga lita till att det finns någon och något som bär. Lär av barnen – de är trygga medan de är burna men när de lärt sig att det enda rätta är att stå på egna ben tappar de fokus. Likt lärjungen Petrus som gick på vatten ända till han trodde att det var av egen kraft.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 mars 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.