Ordfabriken

Flytande rädsla

Vi är vad vi äter, fastnar i lyxfällor och gråter med alla som blir utröstade ur nån såpa. Vi är våra egna domare, juryn är bara på låtsas och vad vi stoppar i oss är vårt eget val. Sakta formas mardrömmen; att själv bli utröstad ur alla sociala sammanhang, tappa kontrollen över ekonomin och bara bli tjockare och tjockare. Och den största av alla mardrömmar: Att möta bilden av sig själv på Aftonbladets löpsedel, uthängd som en solkig syndare. Korsfäst vid närmsta Pressbyråkiosk.

Rädslan förkrymper oss, begränsar alla utrymmen för misstag och därmed själva livet. Rädslan driver oss också åt det håll vi inte vill. Den gör oss hatiska, vi svär över de idioter som röstade fel och köper dubbla nummer av skandalblaskan. Det onda som jag inte vill det gör jag. Varför, frågade Paulus för snart 2000 år sedan. På grund av rädslan, tänker jag. Rädslan rymmer ingen nåd, inte heller något ansvar för världen utanför mig själv. Rädslan driver mig framåt utan tanke, inte för att vinna något utan för att klara mig. Komma undan. Slippa.

Zygmund Bauman är en klok man. Bara att läsa titlarna på hans böcker leder till ökade insikter och framförallt en vilja att ta del av hans. Den senaste heter ”Flytande rädsla” och där beskriver Bauman vår tids obestämbara rädsla och hur den jagar oss bort från vårt gemensamma ansvar. Dokusåpor och löpsedlar förleder våra sinnen, men även den verkliga världen har kommit närmare. Den presenteras aldrig som ett löfte, alltid som ett hot. Det är kaos och chocker och ständiga faror. Katastrofen tycks närmare än någonsin men istället för att dra i bromsen och tänka efter röstar vi bort Daniel ur Idol och tar fästingvaccin fast vi bor i Jokkmokk. Det är en märklig, västerländsk paradox: Ju mer trygghet, desto större fasa.

Botemedlet heter kärlek ty den fördriver rädslan. På söndag är det första Advent och då kan du gå till kyrkan, ställa dig extra nära din bänkgranne och sjunga Hosianna högre än någonsin. Himmelriket är nära och det är bara några veckor tills vi firar dess ankomst. Vi behöver inte vara rädda, vi är redan genomskådade och genomälskade.

Från och med söndag kan vi väl försöka hitta tillbaka till Lugnet? Försöka bli vän med oss själva helt enkelt. Den som inte vill sjunga Hosianna i kyrkan kan nynna med Neil Young: There´s a long highway in your mind, the spirit road that you must find, to get you home to peace again. Det handlar om samma sak; vägen ur rädslan heter Tillit. Den leder närmare, inte bort från oss själva.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 27 november 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.