Ordfabriken

Chansning

Det är härligt med de fotbollsmålvakter som på svaret hur de lyckades klistra straffen säger: Jag bara chansade. Inga pretentiösa förklaringar om statistik mellan höger eller vänster stolpe för den och den spelaren utan rakt på bara. Jag chansade. Och tur var väl det.

Vad vore livet utan chansningar? Vore det överhuvudtaget ett liv? Vi kan aldrig få fram ett säkert underlag för våra beslut, oavsett om det handlar om att ta en straff, välja partner eller uppfostra ett barn. Vi måste chansa och lita till intuitionen. Leva helt enkelt.

Jag minns Micke Renbergs svar på frågan vad han tänkte på när han kom fri med Modos målvakt i den där kvartsfinalen för några år sedan. Vad tänkte du på? Jag tänkte ingenting, blev svaret. Så ungdomar i alla länder, lyss till en lärdom från sportens värld: Tänk inte!

Jag tror visst att Micke Renberg tänkte. Han tänkte nog ”lugn, Micke, följ din känsla, gör det du tränat tusentals timmar att göra”. De som säger att idrottsmän och idrottskvinnor är korkade fattar ingenting. Idrottarna har lärt sig vad alla människor borde lära sig: Att lita till intuitionen och det som redan finns där. Det du bär inom dig av erfarenhet, kunskap och färdighet. Klart att Renberg satte pucken i mål.

Att chansa är inte alltid att göra vadsomhelst för att man inte har en aning om vad man ska göra eller säga. Att chansa kan vara att andas ut, ta stöd i det som redan finns inombords och sedan låta saken ske eller orden sägas. Finna ett inre fäste i livets alla val och agera utifrån det. Orientera utifrån en inre kompass.

Men det krävs träning och kanske det är problemet. Att det också kräver tid och tålamod gör saken än värre… och vips står en expert beredd att viska i ditt öra vad du ska göra. Är experten subventionerad utgör ju inte ens kostnaden ett hinder, så varför tveka? Varför göra någonting utan att vara säker, om det finns en expert att tillgå? Svar: För annars missar du målet. Att leva är att chansa. Micke Renberg hade aldrig gjort mål om han frågat någon om råd. Så kör på. Hellre ett ”han försökte i alla fall” på gravstenen än ett obesvarat ”varför”. Hellre en riktig chansning än en ständig tvekan.

Den bästa gåva föräldrar kan ge sina barn är en inre styrka, en ryggrad som ger stadga åt alla spontana val och chansningar vi tvingas till i livet. Och ungdomar i alla länder, lyss till en lärdom från kyrkans värld: Hellre göra fel än inte göra något alls.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 2 oktober 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.