Ordfabriken

Vemod

Vemod är också ett sorts mod. Mod att bli berörd, tänka på händelser och människor som passerat. Allt som blev bra och allt som blev dåligt. Men allt som framförallt passerat. Det som icke längre är.

Kanske beror min känsla på det tornedalska som då och då flyter upp till ytan. Korpilombolo, Överkalix – så vackra bygder i ett så dystert klimat. Eller på att jag just nu bor i ett hus jag tidigare lämnat. En stamrenovering av stadslägenheten gör att vi flyttat ut till vårt första boende i Uppsala, ett idylliskt torp i ett himmelskt landskap. Men ändå vemodigt. Vägen hem leder inte tillbaka, som Lundell sagt. Ett hem man lämnat blir nog aldrig ett hem igen. Eller? Bara frågan i sig manar fram ett vemod. Vad av det gamla finns att få tillbaka?

Eller så beror det på tankarna på de som lämnat oss. Släktingarna, och vänner i min egen ålder. Märkligt hur de som dött kan fortsätta leva så starkt i våra sinnen. Märkligt och underbart. Doften av de som levt med oss försvinner aldrig, dödens makt är synlig men ack så begränsad. En dag ska vi stampa på den.

I huset jag lämnat tidigare lyssnar jag på Bruce Cockburn som sjunger om hur tårar fyller hela natthimlen. Den vemodige förstår att det är en vacker himmel. Tårar kan gnistra som stjärnor och framförallt ge tröst. Efter Bruce kommer Fläskkvartetten med sin Innocence – strängar som utan ord beskriver känslan hos den som innerst inne är oskyldig, vi alla som egentligen inte ville det onda vi ändå gjort och gör. I blandningen mellan mörka och ljusa toner anas också förlåtelsen. Skulden är inget hinder. Problemet är vår oförmåga att bejaka vårt tillkortakommande och behov av både tröst och hjälp.

Sen tonar favoriten fram, det vemodiga folkets nationalsång: Blue and Alone med Weeping Willows. Melodin får hjärtat att dansa den långsammaste av fyrtakter och texten öppnar de mest slutna hjärtan. Den tar tag i känslan av den ensamhet jag tror alla människor innerst inne bär på. Inte tror. Vet. Och längtan efter gemenskap, att få dansa de vemodiga stegen tillsammans med någon.

Blue and Alone är mest känd från TV-serien Pistvakt. Där möts vemod och humor i någon slags norrländsk evangelisation. Må alla människor i himlen och på jorden bejaka både mörkret och ljuset, skrattet och tårarna.

Kanske vemodets vackra hemland är Tornedalen. Det räcker med några mörka, kalla vintrar för att livets djupaste hemligheter ska uppenbaras: Ljuset kommer alltid åter. Det frusna släpper. Värmen vinner.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 29 maj 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.