Ordfabriken

En, två, tre

Why can´t we go on as three, sjöng David Crosby redan på 70-talet. Jag har alltid gillat låten, mest för gitarren och rösten. Jag har svårt att se någon djupare mening i texten annat än att den handlar om att det är jobbigt att välja mellan två goda ting. Jag har också svårt att se någon djupare mening i resonemanget om polyamorösa förhållanden.

Jag tror på ensamhet och tvåsamhet. Inte flersamhet. Oavsett om vi lever i en homo- eller heterosexuell relation tror jag på den tvåsamma relationen. Man-man, kvinna-kvinna eller kvinna-man. Jag tror inte på relationen man-kvinna-kvinna, man-man-kvinna eller vilka kombinationer vi nu kan uppleva intressanta.

Why can´t we go on as three, four eller five? Därför, säger jag. Därför att vår oförmåga att välja helhjärtat måste utmanas. Därför att vi måste värna förmågan att knyta an på djupet, låta en relation få fäste genom troget, långsiktigt nötande. Därför att vi inte ska ge vika för den postmoderna tanken att allt som varit är utbytbart just för att det redan varit.

Jag hör hur jag låter. Kanske denna krönika om 10 år kan fungera som ett exempel på hur inkrökt människan var 2007. Jag tar den risken, jag kan ju inte ljuga. Why can´t we go on as two? What´s the problem?

Jag är stolt över att tillhöra Svenska kyrkan som så tydligt står upp för att sann kärlek inte är bunden till kön. Jag är också övertygad om att ett barn kan växa upp i en samkönad familj och bli lika lycklig eller olycklig som i en tvåkönad familj. Det har med relationen att göra, den kärlek som söker sitt fäste i de älskandes hjärtan. Det har däremot ingenting med polygami eller polyamorositet att göra.

Var kommer barnen in, sjöng Hansson de Wolfe United redan på 80-talet. Jag har alltid gillat låten, mest för texten och rösten. Frågan reste sig som en krokus mitt i vårslasket, som en maskros genom asfalten. Överraskande och provocerande, som bärandes på ett helt annat perspektiv. Som om barnen skulle ha något med föräldrarnas relation att göra. Som att barnen skulle betyda något. Som om deras framtid på något sätt var viktig.

Det är problemet med det omogna vuxensnacket om polyamorositet. Det låter som en dröm om ett liv utan ansvar och djupa relationer, ett liv där du alltid kan välja bort smärtan och konflikten. Ett liv utan barn som behöver tid att knyta an, tid för förtroende och tillit att slå rot. En glidares amorösa dröm om ytliga förbindelser och ständiga alternativ.

Men snälla, var kommer barnen in? De som inte kan välja sina föräldrar.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 15 maj 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.