Ordfabriken

Sinnesro

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för felsteg gör att vi snubblar och då blir fallet så stort. För att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

Påsken är den stora befrielsens helg. På långfredagen fick skapelsen hjärtstillestånd, då dog hoppet om förlåtelse och upprättelse. Han som spikades upp hade visat på alla människors värde, hur vi är fria och älskade trots misstag. Han hade uttalat friande domar i Guds namn, nu hängde han där dömd för sin kärlek. Fader förlåt dem, blev hans sista ord. Sedan mörknade himlen och ett svart regn föll över jorden som tårar från ett oförlåtet folk.

För säkerhets skull reglades graven och vakter kallades in. Men ingen vakt och sten i världen kunde hindra kärleken. Stenen vältrades undan och ljuset bröt fram. Det hände då och det händer nu, varje gång vi öppnar våra hjärtan och ber om förlåtelse. Sträcker oss mot livet istället för döden, försoning istället för förakt.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 3 april 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.