Ordfabriken

Tryggarekan

Vari sitter tryggheten? I något yttre eller inre? I något som aldrig förändras eller något som förändras med mig? I båda fallen tror jag på det sistnämnda. Att sätta all sin tillit till det yttre, som bilbältet eller bankboken, är bräckligt. Och att försöka hålla fast vid något som aldrig förändras skapar bara besvikelse. Tryggheten gömmer sig i mjuka leder och ett mod att falla. Att släppa taget och lita till att någon bär.

Självklart är det bra att lära barnen titta vänster-höger-vänster innan de går över gatan. Vi ska göra vad vi kan för att skapa en trygg värld för alla, men samtidigt måste vi kapitulera inför det oundvikliga. Det finns ingen nollvision som rår på olyckan och döden. Bara att leva är en risk.

På Breidagård, kursgården där jag jobbade förr, finns en liten eka som vi köpte av en båtbyggare i Stockholm. Kravet var att den skulle vara lättrodd och vacker. Namnet var redan givet: Tryggarekan. Skojigt tyckte många, till dess de försökte äntra den bräckliga båten.

Det visade sig att Tryggarekan var känslig för stora, tunga och självklara kliv. Om du behandlade den som en självklarhet kastade den dig i sjön. Det hände tre personer första sommaren, varav en med prästkrage. Men om du steg i båten försiktigt, rentav på knä, bar den dig lätt som en fjäder över vattnets bryn.

Bygg en köl, ropade någon. Spika fast tyngder, skrek en annan och det började låta som en marin golgata-vandring för vår vackra blidö-eka. Korsfäst, korsfäst. En cafégäst ritade till och med en skiss på hur man skulle kunna göra om båten till världens tryggaste eka. Men snälla, inte handlar väl trygghet om blytyngder och dubbla skrov?

Hela livet är ett riskprojekt, det handlar om att våga pröva och våga lämna. Att bli vuxen är att lämna hemmets trygghet och försöka finna en annan. Vore det inte så skulle inga upptäckter göras, ingen utveckling ske.

Gud bevare oss för blytyngder och spikar. Finns det inte tillräckligt med rädslor och traditioner som begränsar oss, som skapar den där skenbara känslan av säkerhet och kontroll? När livet stormar trillar vi ju i sjön allihop i alla fall, eller hur? Den som känt på vattnet innan kanske inte är lika rädd.

Så vari sitter tryggheten? Kan man verkligen leva ett liv utan att någonsin trampa snett? Är det bättre att bli kvar på bryggan hela livet eller finns det rentav sådant som är värt ett plurr?

Tryggarekan bär på svaret: Det farliga är inte att falla. Det farliga är att tro att vi aldrig gör det.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 20 mars 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.