Ordfabriken

Det är lugnt

Hur många tonårsföräldrar har inte stressat och upprört påmint sitt barn om nåt som måste göras, nåt som borde ha prioriterats eller nåt som aldrig skulle ha skett. Svaret är lika skönt svidande som riset i bastun. Det är lugnt mamma. Det är lugnt pappa.

För en uppjagad och sönderstressad förälder kan det vara en provokation, en uppstudsig uppvisning i nonchalans. Åh, om du bara visste, din slyngel. Om du vara visste vad det är att vara vuxen… då skulle du aldrig säga så. Allt ansvar, alla borden och måsten och allt som aldrig blev eller tycks bli. Om du bara visste. Vaddå det är lugnt? Svammel!

Men tänk om tonåringen har rätt. Tänk om det nonchalanta svaret egentligen är svaret på livets djupaste fråga. Det är lugnt. Det löser sig. Du konstruerar inte ditt eget liv. Tillit pappa. Tillit mamma. Det är lugnt.

Inom nyandligheten finns en övertro på människans förmåga att skapa sitt eget liv. Visst, vi är inte offer – hur många krönikor har jag inte skrivit om det? Men vi är heller inte skapare. Nyandligheten går inte längre sjungande och klädd som Tomas di Leva, idag är det slips och föredrag om ledarskapsutveckling som gäller. Men jag tror inte ett dugg på teorier om att vi kan skapa vår verklighet med hjälp av ord, andningsteknik eller vad det nu kan handla om.

Jag kan aldrig ha koll på allt, saker blir ibland som de blir och… tja, det bara blev så. Faktiskt och ärligt och jag har ingen aning om varför.

Insikten om att allt inte vilar på mina axlar gör stegen genom livet lättare. Det är okej att inte veta allt, okej att inte ha koll. Någon annan vet ju och någon annan har säkert koll. Det är lugnt.

I grunden handlar det om vad jag sätter min tillit till och då handlar det plötsligt om Gud. Luther sa att gud är den till vilken vi sätter all vår tillit. Så kan gud vara börsen, kvinnan, jobbet, mannen, framgången, skönheten. Och kanske den vanligaste guden av alla: Kontrollen.

Kära Kontroll, tack för all trygghet, lycka och framgång du mig ger. Hjälp mig att förutse alla risker och bevara mig från överraskningar. Amen.

Det är en både hopplös och sorglig bön eftersom kraften förväntas komma från mig själv. I den kristna kyrkan bekänner vi en Gud vars kraft kommer till oss, inte från oss. Att leva är att ta emot, inte bara prestera.

Alltså är det lugnt. Alltså kan vi slappna av, krama om alla kloka ungdomar och viska dem ett tack. Kanske var det därför Jesus sa att vi skulle bli som barn. Inse gränsen för vår kontroll och acceptera att bli buren.
/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 6 mars 2007 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.