Ordfabriken

Dödens udd

Jag har skrivit så många texter om döden att jag inte vet vad mer jag har att säga. Läs artikeln bredvid, den säger så mycket mer. Läs utanför marginalen, eller mellan raderna. Det är ofta där sanningen gömmer sig, eller åtminstone de viktiga koderna. Se Amanda framför dig, möt hennes blick. I blicken anar jag liv, men ett annat än det vi lever här. Vad anar du?

Jag tror på liv bortom död. Jag tror att våra synliga steg på denna sårbara jord inte är de enda och det enda. Det finns en fortsättning, ett annorlunda bortom. Nu ser vi på ett dunkelt sätt, då ska vi se ansikte mot ansikte. Vår grumliga blick ska klarna och speglas i Livets källa.

På skrivbordet, mitt bland alla räkningar, ligger senaste numret av Kyrknyckeln, Nederluleå församlings egen tidning. Oftast lysande, för övrigt. Där berättar Bengt Frank om sin saknad efter sin älskade fru Marianne. Han sätter ord på det outsägliga. Ulf Boström skriver reportaget och Anders Alm fotograferar, som vore de några slags postmoderna keruber och serafer. Änglar med förmåga att förmedla det goda budskapet, om än i svartvitt och med bläck och tårar.

Hemma i Uppsala hänger en av Marianne Öqvists sista målningar, en stor rektangulär skapelse hon kallat Dyk. Den får gästerna att stanna till, både för den plats den tar och det lekfulla allvar den förmedlar. De flesta av oss minns den förfärande känslan att inför alla sina klasskamrater bevisa att man minsann både lärt sig dyka och simma till andra sidan. Marianne har lyckats fånga oron men också längtan och löftet på 200 x 70 centimeter. Att dö är att dyka.

Så här skrev jag då, i en krönika september 2005: Jag rör vid tavlan och ber en bön för henne som målat den. Dödens makt är stark, men det finns ett liv som är starkare. Det fortsätter, på andra sidan. Jag vill ropa ett löfte till konstnären, så att hennes familj och alla vi andra kan höra: Du dyker, men drunknar inte.

Så här skriver jag nu, i november 2006: På andra sidan blir vi mottagna. Det finns mer och vad vi känner och ser är bara början. Det stora återstår, återseendets glädje är ingenting mot vad som väntar.

Jag önskar vi kunde andas lugnare. Sänka axlarna och dra in på steget. De där avtrycken vi vill lämna efter oss, de är inte så viktiga. Stegen blir så tunga om vi bara tänker på avtrycken, dessutom glömmer vi att vi oftast är burna. Om vi granskar våra liv i backspegeln, vems fotspår är det vi ser?

Kom låt oss leva framåt. Det fortsätter. Visst, att dö är att dyka. Men det är i Livets källa vi dyker.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 14 november 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.