Ordfabriken

Vit som snö

År 900 f.Kr. Tvätta mig vit som snö, ber David i den psaltarpsalm han skrev efter det att han varit otrogen med Batseba. Tvätta mig vit som snö, förlåt mig och ge mig en vilja att göra det goda.

År 1655. Blaise Pascal skriver att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. Kung David var medveten om det.

År 2006. Två ministrar avgår men jag vet inte hur medvetna de är om både ock. Däremot har de blivit påminda om eländet genom kvällspressens offentliga och rapsodiska rättegång. De måste vara vita som snö, läser jag när ersättarna utses. Det låter som ett hot.

Mönstret går igen. Genom att straffa andra för deras misstag befriar vi oss själva från skuld. Det är mänskligt och det är tragiskt, men mest av allt en misslyckad skenmanöver. Det spelar ingen roll hur mycket jag skäller på andra, förr eller senare måste jag ta itu med mitt eget liv. Det som blev och inte blev.

Jag försöker inte försvara skattefiffel och licensskolk. Jag vill bara peka på perspektiv och ställa frågan om allas delaktighet i världens ondska och elände. Borde vi inte vara tacksamma för de politiker som vill ställa upp för att skapa en bättre värld? Människor som är beredda att offra tid och energi för att få saker att fungera. Eller är vi så svartsynta att vi tror att alla politiker är ute efter egen vinning och så naiva att vi tror att det finns människor som är vita som snö? I så fall, berätta var de finns.

De finns inte i kyrkan, det vet jag. Kyrkan är de sårbaras gemenskap, en samling människor som insett att man ibland gör ont fast man vill gott. Visst, i kyrkan finns helgon men hemligheten med ett helgon är att hon eller han är medveten om sin storhet och sitt elände.

När någon ska helgonförklaras görs en noggrann genomgång av den personens liv. Ett helgon är en person som vågat vara människa, inte försökt vara gud. En människa som just i sin nakna mänsklighet låtit Guds godhet lysa igenom. Ett helgon är en sårbar och genomskinlig människa, inte ett bepansrat praktexemplar.

31 oktober år 2006. I radion sjunger Johnny Cash sin underbara version av Hurt. I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain, the only thing that's real. Glöm alla eländiga löpsedlar, låt dom spolas bort i höstslasket. Läs artikeln bredvid istället och låt dina egna sår blöda.

Om vi inte försonas med vårt eget elände kan vi aldrig försonas med andras.
/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 31 oktober 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.