Ordfabriken

Leva sig in

Empati är förmågan att leva sig in i en annan människas situation. Jag tror den är på väg tillbaka.

Det skrivs böcker om snällhet och ordnas föreläsningar om medkänsla och vikten av att dela insida med varandra. Landet blir varmare, det är som om det pågår någon slags inre växthuseffekt. Människor ler mot varandra, möter blickar och sträcker ut händer. Det känns helt enkelt bra.

Eller är jag bara fylld av återseendets glädje? Jag var nämligen i Luleå för någon vecka sedan.

Det är saligare att ge än att få. Så skriver Paulus att Jesus sagt och varför skulle han ljuga om det? Berättelsen om Jesus är en berättelse om ett liv helt för andra. För oss. Men orden är svårtolkade eftersom generositeten har en baksida, nämligen förmågan att ta emot. Kanske är det rentav svårare att få än att ge, åtminstone i vår tid. Djupt inom oss hör vi bondesamhällets goda råd om att inte ligga någon till last och att en bra karl ska reda sig själv. De ackompanjeras av sextiotals-materialismens löften om att kunna stå på egna ben och vara oberoende av andra. Att gärna vara stark nog att hjälpa andra men absolut inte svag nog för att behöva ta emot hjälp av andra.

Så frågan är om empatin verkligen är på väg tillbaka? I vår postmoderna värld är det inte särskilt okej att vara beroende av andra. Handlar det inte mer om att lära barnen ta för sig än att ta emot? Att forma vassa armbågar istället för öppna händer. Lär vi dem inte att det är saligare att vara stark än svag?

I Uppsala har uteliggarna bildat en förening och varje dag står en kvinna på Stora Torget och skramlar med en bössa. Hon ler tandlöst när hon tar emot de enstaka mynten och ger alltid en vänlig hälsning tillbaka: Ta det Lugnt, Ta hand om Varandra, Sköt om Dig. Ibland när jag mött henne undrar jag vem det var som gav och vem som tog emot.

Kanske generositetens väsen ligger i ömsesidigheten, i förmågan att både ge och ta emot. Kan förutsättningen för empati vara insikten att jag själv behöver andra? Att alla är beroende av Någon.

Jag vet inte. Men nu när snön kommer och du känner att du inte orkar skotta bort den längre – ta emot grannens hjälp! När livet frusit ihop, ropa på hjälp! När du kört fel i höstmörkret, fråga efter vägen! Se det inte som en svaghet utan som en träning i medmänsklighet och generositet. Se det som en kamp för det goda inom människan, vår gemensamma strävan att orka leva framåt. Ensamma orkar vi inte.

Det är nog inte bara svårare att ta emot än att ge. Det kanske till och med är saligare.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 10 oktober 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.