Ordfabriken

Hjälp mig

Förra veckan var jag i Härnösand. Jag fick betalt för att föreläsa om hjälplöshet och hjälpsamhet. Jag trodde jag var bekant med ämnet, men på hemvägen insåg jag att jag har mycket kvar att lära.

Det blev en mycket märklig dag. Jag skulle vidare till Sundsvall för att sen ta tåget till Uppsala. Jag frågade några deltagare om de kunde hjälpa mig med transport och visst, dagen hade ju handlat om hjälpsamhet så hur kan man då säga nej? Sen visade sig att bilen fick totalstopp på halva vägen. Vi stod mitt på den nyasfalterade E4;an, en meter från en skylt där det stod Sundsvall 35. Tåget skulle gå om 50 minuter.

10 minuter senare fyllde hjälplösheten hela min kropp. Bara en sak fanns att göra; lämna de hjälpsamma deltagarna och den hjälplösa bilen åt sitt öde. Jag gjorde nåt jag inte gjort på 30 år; ställde mig och liftade med tummen i vädret. Den stora skillnaden var att jag nu var medelålders och dessutom hade en bärbar dator i famnen, mörk kavaj och ljusa byxor. Nånting kändes väldigt fel och jag förstod att trafikanterna också kände så för de var noga med att ta ut avstånd till mig. Jag såg nog ut som en svensk version av Michael Douglas i filmen Falling Down, innan han blev fullständigt galen.

Läget var kritiskt. Skulle någon stanna och hjälpa denne märklige man? 35 minuter kvar…

Då tvärstannar en bil framför mig. Två unga killar kikar ut med musiken dånande ur högtalarna. Vi ska till IKEA men vi kör dig till stationen, säger de. Bara du går med på att lyssna till arabisk musik.

Sen sitter jag där med huvudet mellan de största bilhögtalare jag sett. Killarna, som är från Irak, säger att de nyss blivit svenska medborgare och de är så glada för den hjälp som svenskarna visar. Åh, säger jag, er hjälpsamhet nu är mycket större. Vi ler mot varandra och de ber om ursäkt för att de pratar arabiska med varandra. Nema problema ropar jag i språklig förvirring mellan ett låtbyte.

När vi kommer till stationen tar jag fram pengar för att betala bensinen för den extra omvägen. Aldrig, säger de i mun på varandra. Så gör man inte. Man tar aldrig betalt när man hjälper en hjälplös.

Det blev inget långt avsked, de vinkade bara när de rivstartade igen. När jag ropade tack var de redan igång med ett högljutt samtal med varandra och musiken dunkande genom bagageluckan. Som om deras hjälpsamhet var det mest självklara i livet.

Nu har jag köpt en skiva med arabisk musik och vet att sann hjälpsamhet är gratis. Och att det finns änglar, arabiska änglar i Härnösand.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 5 september 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.