Ordfabriken

Det stora i det lilla

Artikeln bredvid handlar om intelligens. Hm, orkar jag skriva en krönika om intelligens redan första arbetsveckan efter semestern? Är jag tillräckligt skärpt för det? Tror inte det…

De senaste veckorna har andra sinnen fått fritt spelrum så jag skriver om nåt sommarminne istället, innan det förbleknar i solen eller förnuftet förminskar det. Jag försöker hålla kvar känslan, förvandla den till energi och någon slags emotionell intelligens. På sin höjd.

Vi vaknade i den tyska byn Tuttlingen. Jo, jag har redan skrivit minst en krönika om lustiga eller fina ortsnamn, så jag ska inte kommentera det ortsnamnet nu. Men byn hette faktiskt Tuttlingen och låg mitt bland de böljande kullarna i Sydtyskland.

Där vaknade vi, inte av väckarklockan utan av alla ljud. Byn var så liten och lugn och den sena middagen lade sig som balsam i magen. Men det blev sommarens livligaste natt. Jag hann höra ett fyllo skrika åt en kvinna, några ungdomar skrika åt varandra, flera bildäck skrika mot asfalten och en massa fåglar skrika rakt ut.

Den alltför tidiga morgonens fråga var självklar: Hur kan en så liten by rymma så många ljud?

Svaret är nog detta: Det lilla bär på det stora. Allting ryms i Tuttlingen, precis som hela livet ryms i barnets leende, den älskades blick eller vännens tysta förtroende. Det gäller bara att upptäcka det, att vara tillräckligt vaken och lyhörd för själva livet. Och låta sig störas, väckas, omvändas.

En kompis berättade en liknande erfarenhet. Under sommaren har han rensat sitt föräldrahem och när allt var klart skulle han bara kolla en sista gång. Då upptäckte han de små spikarna på väggen, spegeln och krokarna på garderobens insida, den lilla saxen längst in i en låda. Och tusen andra småsaker. Han bar undan allt och la det på en särskild plats och till sist blev det en riktigt stor hög.

Man kan se det på olika sätt: Antingen bestod högen av det lilla som blev kvar eller det lilla som bar det stora.

Utan det lilla finns inte det stora och det är en tanke värd att återvända till när vi låter oss bländas av det som syns. Det finns mer under, bakom, bortom. Åh, bara vi aldrig sover så djupt att vi inte ser det.

Nåväl. Vari ligger det intelligenta med detta? Ingen aning, men prova vara stilla en stund. Lyssna till ljuden omkring dig, de finns där, jag lovar. De ljud som stör mest kanske är själva livet. Andas lugnt, bli en del av det som är just nu. Låt dig bäras, lyssna och lev.

Den som har öron må höra. Om inte, åk till Tuttlingen ty där hör man allt.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 22 augusti 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.