Ordfabriken

Trådlös tillvaro

Den moderna människan bedrar sig själv i tron att kunna leva trådlöst. Kanske klarar vi oss utan telefon- och datorsladd men vi är som alltid beroende av andra. Även om navelsträngen klipps, vävs våra liv samman med andras liv på ett gåtfullt och möjligen gudomligt vis. Berättelsen om allas samhörighet är ett evangelium för den ensamme och ett hot för den som vill leva trådlöst även socialt.

Artikeln bredvid handlar om de sociala mönster som styr oss. Jag hoppas att det dolda budskapet inte är att vi ska kapa alla trådar, alla band som binder oss vid varandra och får oss att göra saker vi egentligen inte vill. Typ som att skratta åt ett skämt för att alla andra gör det eller vägra hälsa bara för att ingen annan gör det.

Hur tråkigt är inte ett sånt liv, där jag – och bara jag – har kommandot? Tänk om allt skulle utgå från mig, min egen masterplan för mitt liv. Usch så begränsat. Tacka vet jag grupptryck och stormvindar som får oss ur kurs och rent av på fall.

Vad är det för fel att vara sprattelgubbe eller sprattelgumma? Är vi inte det innerst inne allihop? Är det inte så att vi hela tiden förhåller oss till omgivningen och att den som känner oss väl kan förutse vår reaktion? Som att dra i ett snöre, så händer det. Eller trycka på en knapp som vi brukar säga om den vi vet att vi kan trigga igång. Är inte det en sida av kärlek eller åtminstone vänskap?

Jag tror kärlek är att upptäcka de där trådarna. Nervtrådarna.

Ett ideal idag är att vara helt självständig, men vad är priset för att bli det? Vad kostar det att ställa sig helt fri? Tja, pratar vi fotboll är sannolikheten stor att du hamnar offside. Eller aldrig får ett pass.

Det är klart att vi ska försöka hålla en rak linje i livet, inte vända kappan efter vinden hela tiden. Hur tragiskt är det inte att försöka bli älskad genom att göra sig till någon annan än den man är? Men även om det är tragiskt kan vi göra vad som helst för lite kärlek; vi är människor och våra liv gestaltas i en pågående relation till vårt inre, andra och Gud. Klart man påverkas.

För egen del vill jag inte leva trådlöst. Jag vill tillhöra den vackraste väven, leva sammanflätad med de jag älskar och de jag ännu inte lärt mig tycka om. Jag vill dras åt olika håll, vackla och vela. Jag vill sticka ut ibland, dra mig undan ibland. Jag vill hota att brista ända tills någon knyter an på nytt. Jag vill tro att allt inte hänger på mig, att jag är del av ett mycket större sammanhang. Jag vill höra samman.

Jag vill leva.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 2 maj 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.