Ordfabriken

Franska trick

När vi bodde i Luleå kom en fransk stipendiat på besök några dagar. ”Dorrme voo” sa jag vid frukostbordet, men hon såg bara skrämd ut. Min franska bygger till stora delar på sången Frère Jacque, den franska versionen av Broder Jakob. Där finns strofen ”dormez-vous”, som betyder sover du. Den klingar så vackert på lule-mål.

Tyckte jag.

Vi har nyss varit i Paris och hälsat på Karin och Roland som arbetar i Svenska kyrkan där. Vi har smuttat pernod i vackra parker, chansat på meny-beställningar och njutit av det obegripliga. Dessutom hann jag med att predika med Karin i kyrkan, vilket var kul.

Frankrike är fint men språket ett problem. Våra vänner har lärt oss tricket att börja konversationen med att på stapplande franska fråga om det går bra med engelska. När de ivrigt nickar nej, så säger man att ”då försöker vi på franska men ni får ursäkta att jag ingen kan” och si då kan du säga hur många fel som helst för huvudsaken är att fransmännen slipper prata engelska.

Tricket bygger på teorin att allting handlar om heder och stolthet. Fransmännen värnar inte om franska språket, däremot fruktar de att tvingas tala engelska. Rädslan för att generas över bristande språkförmåga, maskeras i ett förakt för alla som inte kan franska. Egentligen är det väldigt tragiskt, men jag tror det är sant. Ingen vill känna sig dum och bästa strategin är att få andra att känna sig dum först.

Ett annat trick är att undvika ögonkontakt och istället mumla till svar. Alla artighetsfraser är hursomhelst så svåra, så det blir som ett mummel av sig självt. Tänk alla dessa vägtullar, hur personalen vänligt hälsar på varenda trafikant som lika vänligt mumlar tillbaka med dygnets alla rätta hälsningsstrofer. Inte undra på att det blir bilköer.

Vad håller jag på att skriva för krönika nu? Ännu en sån där småborgerlig reseskildring som jag var förtjust i för några år sedan? En hyllning till flackandet, turistens nonchalanta livsstil som bygger på hundra procent njutning och noll procent ansvar? Jo kanske, men än sen. Alla behöver ett avbrott från det disciplinerade livet, ett steg åt sidan för att distansera sig från den man tror sig vara och ha blivit.

Den som aldrig reser, i tanke eller handling, kan uppleva samma sorgliga trygghet som kåkfararen. Lika sorglig som den fransman som döljer sin språkliga genans med förakt. Men varför uppröras - inom varje fransman bor en längtan efter att förstå och bli förstådd.

Så kanske har de rätt i alla fall. I grunden är vi alla fransoser och fransyskor.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 16 maj 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.