Ordfabriken

Det är nånting med Wales

Det är nånting med Wales. Jag gillar verkligen landet, men passar vi ihop? När jag var där i januari blev jag sjuk redan då, luftrören lät som min gamla 740. Jag var tillbaka för två veckor sedan och nu höll jag till dess jag kom hem, sen fick jag lägga mig i fyra dagars feber. Det är nånting med Wales.

Kanske är det så att jag är allergisk, och sånt kan ju medicineras. Att resa till Wales är som att resa tillbaka till det som var tänkt. Ett Sverige innan Amerikanska ambitioner, ett Luleå utan Storstadssträvan. Och människor, människor i all sin naturliga mänsklighet.

Att besöka Wales är som att öppna en bortglömd skattkista och vem nyser inte då? Finns det existentiell hösnuva?

Det tar bara 10 minuter innan Peter Atkins berättar sin första historia: Tre djur grälade om vem som var mest skrämmande för människan. Det är jag sa lejonet, det räcker med att jag ryter så springer de. Nej, det är jag sa elefanten, för jag behöver bara stampa med foten i marken. Efter en stund säger kycklingen: Det är jag, det räcker med att jag nyser.

Det är den första fågelinfluensa-vits jag hört, och självklart hör jag den i Wales. Rädsla krymper människan, och allt som krymper oss ska bekämpas. De har skämtat om engelsmän i alla år, så de har vanan inne. Inom idrotten har walesarna två favoritlag: Wales och det lag som möter England. Humor gör oss fria.

När Lloyd skjutsar oss i sin Landrover spricker nästan bilen av ett oväntat gupp på den smala, vinglande vägen. Han finner min blick i backspegeln och säger barskt att vi har ett viktproblem i baksätet. Fem minuter tidigare hade vi aldrig setts, nu utmanar han mig i brutal humor. Och jag skrattar hjärtligt.

John ser ut som Sean Connery och är lika gammal, lika still going strong. Hans skratt är oemotståndligt, hans råa humor likaså. Han skämtar med sin döva hund och flirtar med sin leende Eira. De bjuder på traditionell walesisk mat – oklart vad, men det viktiga är inte smaken utan det som händer runtomkring. När vi skiljs på natten är vi nära vänner.

Under dagarna i Wales hinner jag äta tre finger-buffeér, friterat redan till frukost och besöka en av Imperiets bästa pubar. Jag lyssnar till Evening-song och uteliggaren som snarkar i kyrkbänken. Vi kör över guppet en gång till och Lloyd förfasar sig över att alla i sällskapet inte vet vem Stig Blomqvist är.

Det är nånting med Wales, tänker jag mitt i en hostattack. Men hur är det, kan man inte bli sjuk av kärlek också?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 april 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.