Ordfabriken

Allvarligt talat

Vad gör du om någon säger ”Jag skulle vilja prata allvar med dig”? Säger att du har ett möte, måste gå på toa eller springer du helt enkelt och gömmer dig? Att prata allvar har blivit skrämmande.Tacka vetja nonsens och pladder…

Allvaret är satt på undantag. Skippa samtal och reflektion, dra till med tvärsäkra omdömen och håna den som tror sig veta. Dumhet lönar sig. Allt som inte ryms på en löpsedel är inte värt att veta och den som pratar längre än en rubrik är en tråkmåns. Den som försöker, och dessutom tror det är viktigt, att prata allvar svamlar.

Vi ser det tydligast inom kvällstidningsjournalistiken. Ett av de märkligaste jobben måste vara som ledarskribent i någon av kvällstidningarna. Hur känns det att försöka prata allvar mitt i allt trams? Är det inte att sälja ut allvaret och seriositeten? Snälla, hur ska jag kunna tro att ledaren menar allvar med sitt allvar? Är det nån ironi jag missar?

Allt allvar bygger på en önskan att se längre, djupare, bakom. Ett mod att ifrågasätta. Ofta är att ”vara allvarlig” detsamma som att ”vara tråkig” men clownen är ett underbart exempel på motsatsen. Den glade och gråtande clownen hjälper oss att se igenom all yta och ana djupet. När vi skrattar, skrattar vi åt oss själva.

Pajasen har inte samma förmåga som clownen. Pajasen föraktar djupet och för att dölja sin egen okunnighet förlöjligar han all analys. ”Jag vet ju inget om det här egentligen” säger pajasen för att på ett märkligt sätt öka trovärdigheten i sin egen argumentation. Okunnighet har blivit en merit.

Det sorgliga är att pajasen äger scenen medan clownen har fått sparken.

Hur har pajasen lyckats och hur har allvaret blivit så passé? Kan det vara så att uttrycket ”allvarligt talat” har övertagits av dem som auktoritärt vill hävda sanningar alla borde begripa. Typ ”allvarligt talat, nu måste du gå och lägga dig” eller ”allvarligt talat, det står ju att Jesus gick på vattnet”. Ett sådant språk ger inget utrymme för invändningar eller fortsatt diskussion. Blunda och acceptera.

”Kan det vara så att...” är den ifrågasättandes inledning och visst låter det mycket mer osäkert och trevande? Typ ”kan det vara så att vattnet Jesus gick på är symbol för någonting större”. Ett sådant språk öppnar upp för ett fortsatt samtal. Öppna dina sinnen, sök vidare. Samtidigt värjer vi oss, för vem orkar ifrågasätta gamla sanningar? Har vi inte nog med nya?

Handen på hjärtat, om någon säger: Du, jag skulle vilja prata allvar med dig. Vad gör du? Allvarligt talat.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 21 mars 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.