Ordfabriken

Gubbsnack

Det lär finnas en församling i Norrbotten där prästerna träffas en gång i månaden för att basta. Kanske låter det som god personalvård, men grejen är att det funnits kvinnliga präster där under vissa perioder. Bastubadet har ändå fortsatt som en självklart manlig rit och därmed som ytterligare ett sätt att exkludera.

Jag vill inte tro att det är sant, men som exempel fungerar det. Inga kvinnor över tröskeln där inte…

I mitt nuvarande jobb är jag på en massa möten – faktum är att den mesta tiden handlar om just det; att lyssna, ge synpunkter och föra saker framåt eller bakåt. Då och då slås jag av insikten om den sneda könsfördelningen. Det är mest män hela tiden och det är förstås inte bra. Så många perspektiv går förlorade. Tror du mig inte, läs artikeln bredvid. Tänk om det bara fanns vargar i faunan…

Häromdagen blev jag bjuden på lunch i ett sammanhang och en man berättade att han varit i Västerås förra söndagen. När någon frågade varför sa han att ”det var på en gubbmiddag”. Det visade sig att några söndagar per år samlas ett antal män i Västerås för att prata ”viktiga saker” och äta. Jag antar att de dricker en del också…

Jag blir lite trött på det där snacket om ”gubb-grejer” hit och dit. Att säga att det är en ”gubbmiddag” får hela tillställningen att låta skenbart oskyldig. Typ att det är några överviktiga, välbetalda män som träffas bara för att få vara sig själva – trötta, gamla och just överviktiga. Det är väl gulligt, eller..?

Vari ligger egentligen det gulliga och oskyldiga? Tänk om det handlar om en massa maktmänniskor som träffas i slutna sammanhang för att göra upp affärer, dra upp strategier och smida planer för att hålla kvinnor och annat omanligt folk utanför arenan. Inga som inte är som oss över bron…

För ett år sedan gick jag en chefsutbildning. En dag chockade jag mina manliga kurskamrater genom att berätta att jag hade pratat med min kompis om en sak. Allting stannade upp, det var som om ingen riktigt förstod vad jag menade, utom de kvinnliga deltagarna. En kompis, vad är det? En kollega, javisst. Ett gubbgäng, självklart. En klubb, of course. Men en kompis när man nästan är femtio..?

Vad hade hänt om jag kallat honom vän? Om jag sagt att jag behöver män och kvinnor omkring mig som hjälper mig hitta rätt i livet och göra de riktiga valen? Om jag sagt att jag inte klarar mig själv, att jag behöver andra för utan vänner vet jag inte vägen…

Skulle jag få basta med gubbarna i den där församlingen då?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 7 februari 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.