Ordfabriken

Frid

Så här tio dagsmarscher in på det nya året är det kanske onödigt att påminna om årsväxlingens välsignelse: Att få lämna det som varit för att sträcka sig mot det som kommer. Men å andra sidan är det inte så lätt att lämna bakom sig, eftersom det som varit är bekant och det nya ett enda virrvarr av önske- och mardrömmar.

Det finns gott om människor som hellre stannar kvar i ett känt elände än chansar på ett okänt vadsomhelst.

Vi firade trettondagen förra veckan och de vise männen har nu hunnit fyra dagsmarscher från Betlehem. Ingen vet vart de kom ifrån eller vart de tog vägen, annat än att vägen tillbaka blev en annan än den på vilken de anlände. Det är som om de förutspådde Ulf Lundells textrad: Vägen hem leder inte tillbaka.

Skillnaden mellan skuld och ångest kan vara att skuld handlar om det kända som redan varit och ångest om det okända som ännu inte skett. Skuld kan vi känna när vi ser tillbaka på 2005 och vad som blev eller inte blev. Ångest kan vi känna när vi blickar framåt mot 2006 och undrar vad som ska bli.

Friden då, när kan vi känna friden?

Kanske andetaget mitt i ett årsskifte är den största stunden av frid. Klockan 00.00.00 på nyårsdagen vet vi vad som blivit men har ingen aning om vad som ska bli. Och på ett enda andetag hinner vi inte oroa oss, bara vara. I nuet, balansen mellan då och sen, finns friden. Inte undra på att vi skålar för den korta stunden.

Jag har en kompis som alltid skickar mig en nerladdad, hopmixad julskiva. I år fanns Neil Young redan på andra spåret: It´s a long road behind you, it´s a long road ahead, sjunger han som sjöng han för de vise männen eller vem som helst av oss. Vi har en lång väg bakom oss och en lång väg framför.

If you follow every dream you might get lost, fortsätter Neil. Okej, så är det förstås. Livets svåra konst är att andas lugnt i det där rummet mellan skuld och ångest, vila i nuet och inte stressas av alla möjligheter eller alla risker. Den som grämer sig över allt som blev fel sänker sig själv, det har jag nog skrivit om förr. Nu sjunger Neil om att den som försöker följa alla sina drömmar riskerar att gå vilse. Det låter nästan som ett citat av Ulf Lundell: Själva jakten på frihet kan bli ett fängelse.

Artikeln bredvid handlar om föräldraskapets möjligheter och omöjligheter, vad har det med denna krönika att göra? Vet inte, jag lyssnar bara på Neil Young som sjunger om att våga lämna och längta men också vara vaksam mot alla egna drömmar. Och tänker att han nog har rätt i alla fall, gamle Young.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 10 januari 2006 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.