Ordfabriken

En sista replik

Vi har köpt en tavla. Den heter Dyk och är 2 meter hög, 70 centimeter bred. Det mesta är turkost vatten i en simbassäng med två banor åtskilda av en orange lina. På motsatta sidor står två flickor beredda att hoppa i för att simma till andra sidan. Tavlan lyser av liv, lust och en aning frusen rädsla inför det stora äventyret. Vem har inte känt så när man stått barfota på badhusets kalla kakel? Simborgarmärke, hejåhå, hela världen tittar på.

Döden är ett hav ingen av oss kan fly. Denna fördömda död som har så stor makt. Den skiljer barn från sina föräldrar, syskon från syskon, älskande från varandra, vänner från vännen. Förr eller senare måste vi dyka ner i det havet, men det är ju ingen tröst. Inte kan det väl kännas bättre bara för att ingen av oss kommer undan? Åh, jag avskyr döden, den stjäl så mycket och så många ifrån oss.

Artikeln bredvid handlar om makt och maktspråk. Finns det någon mäktigare än döden, vars språk är smärta och ensamhet? Vi går mot döden vart vi går… döden är som en magnet som hungrigt drar allt levande till sig. Finns det någon motkraft, något eller någon som är starkare?

Jag tror det. Döden har bara näst sista ordet, det finns en replik som återstår. En röst som säger: ”Kom till mig”. Så lyder jordelivets slutord och så lyder välkomsthälsningen till det som väntar. Kom till mig.

Dag Hammarskiöld skrev så här: ”Från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet”. Läs raden långsamt, flera gånger. Från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet. Rösten, den som får sista ordet, sjuder av liv och nya möjligheter. Den når oss utifrån men fyller oss inifrån.

”Död, var är din seger? Död var är din udd”, frågar Paulus nästan hånfullt när han beskriver hoppet om en odödlighet bortom dödligheten. Kanske känner vi igen trotsigheten hos vänner som kämpat mot döden i flera år. Vänner som vägrat lyssna till dödens maktspråk för att istället lyssna till livet… och därmed fyllas av sitt ursprungs möjlighet. Vänner som förvånat läkare och experter med sin obändiga vilja att leva trots det som hotar. Vänner som visar oss att döden kan bryta ner kroppar, men inte det liv som gömmer sig innanför. Bortom.

Jag rör vid tavlan och ber en bön för henne som målat den. Dödens makt är stark, men det finns ett liv som är starkare. Det fortsätter, på andra sidan. Jag vill ropa ett löfte till konstnären, så att hennes familj och alla vi andra kan höra: Du dyker, men drunknar inte.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 oktober 2005 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.