Ordfabriken

Hammarslag och vemod

KG Hammar ska avgå. Hur kul var det beskedet, några veckor innan kyrkovalet? KG Hammar som tydligare än många vågat stå upp för kristendomens innersta väsen; kärlek, försoning och respekt för varje människa. Vad händer nu?

Vi var många som blev besvikna när han gav beskedet på ett präst- och diakonmöte i Uppsala för någon vecka sedan. Det var ett riktigt hammarslag, särskilt eftersom syftet med mötet var att väcka uppmuntran. Å andra sidan kan jag förstå honom. Det finns gränser för vad en människa kan orka med och tåla.

Självklart finns det många som jublar och anar morgonluft. KG Hammars främsta kritiker har funnits i den egna organisationen, folk som sett honom som en förnekare. Jag tror inte någon annan ärkebiskop har utsatts för så många påhopp, så mycket förtal och oförsonlig kritik som KG Hammar. Ändå har han fortsatt kämpa för det centrum i tron han värnat om. Ett centrum som bär ett namn: Jesus Kristus.

Jag vet inte mer om Hammars motiv till avgång än någon annan. Vad jag vet är hans innerliga fromhet, hans längtan efter fördjupning och mystik. Han har sökt sanningen, i medvetenhet om att den aldrig låter sig fångas. Ändå har han fortsatt. Bara den som inget förstått kallar honom förnekare.

Jag tror inte han ger upp, det handlar inte om det. Däremot om andra prioriteringar, att livet rymmer dimensioner – eller kallelser – som väger tyngre än en ärkebiskopsstol.

Men jag tror också att det finns ett vemod i hans beslut. En sorglig insikt om att beundran inte skapar förändring. Vad hjälper det en kyrka om alla håller med Hammar men ingen gör nåt åt det? Typ.

En god vän berättade för några år sedan hur glada många blev när hon kom som präst till en församling. Åh vad bra att du är här, fick hon höra nästan varje dag. Med visst vemod kunde hon ändå konstatera att det inte innebar någon förändring. Det var bra att ha henne ”som tanke” men hennes närvaro tycktes inte få någon konsekvens.

Kanske är det så KG Hammar känner i sina mörka stunder. Vem kan förändra den stora skutan Svenska Kyrkan? Vad kan en enda medlem, om än dess främste ledare, åstadkomma? Hur hindrar man intolerans i en samling där 80% av alla svenskar är med? Hur hindrar man ren dumhet, religiöst förtryck och förnekelse i dess rätta mening; oförsonlighet, hat och människoförakt. Vem kan skapa förändring?

Svaret är enkelt: Du och jag. Den 18 september är det kyrkoval och då har alla medlemmar över 16 år chans att rösta och forma kyrkans framtid. Varför inte ta den chansen?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 6 september 2005 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.