Ordfabriken

En gång till

Jag var på fest häromkvällen. 70 personer var samlade, förenade av att på olika sätt ha varit med om att organisera mottagandet av de döda hemkomna från flodvågskatastrofen i Asien.

Festen var väldigt trevlig och kanske låter det provocerande. Hur kan man ha fest mitt i en sån tragedi? Men sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Vi firade att riten för mottagandet har hållit, att tålamodet har burit och att sammanhållningen och samarbetet varit så bra. Det hade kunnat bli rutin av alltihop, men det blev det inte. I nöden prövas inte bara vännen utan också uthålligheten.

Det har nu gått 267 dagar sedan tsunamin. 517 döda svenskar har identifierats och i de flesta fall sänts hem till Sverige. 26 återstår, varav hälften är mycket små barn. Ett väldigt antal sörjande har gråtit vid kistorna, sjungit Blott en dag och funnit sånger, dikter och famntag som på något sätt gett kraft att gå vidare.

Redan när vi utarbetade riten för mottagandet på flygplatsen Ärna utanför Uppsala, sa vi att den skulle präglas av värdighet, tålamod och respekt för den enskilde. Nu prövas tålamodet. Styrkan att stå kvar, en gång till och en gång till. Stå kvar för att möta ännu en död, ännu några förtvivlade anhöriga. Vi väntar på de 26.

Ofta är det tålamodet som brister. Vi ger den övergivna tre månader för att komma över skilsmässan, den sörjande sju för att komma över sorgen. Sen ska livet vara som förr, utan svek och sorg. Kom igen nu, dags att gå vidare! Äntligen fredag, after work och tre stora stark gör livet som förr! Men ingen öl kan släcka törsten efter mening, liv, sällskap.

Jag vill inte moralisera, bara sorgset konstatera att vår goda vilja sällan räcker hela vägen fram. Så är det att vara människa, stark och svag på samma gång. Fast vi vill så orkar vi inte lyssna till den drabbades berättelse en gång till. I värsta fall slutar vi besöka henne, eller byter trottoar när vi möter honom. Smärtan kräver tålamod av den slagnes vänner.

Mitt under festen tänkte jag att döden inte är livets motsats. Det finns ett Liv som rymmer både liv och död. Just nu, i höstens sprakande färger, blir det så tydligt. Naturen dör för att få liv igen. Den rytmen är vi också en del av, vi lever och dör inom ramen för det Liv som rymmer allt.

Inom den ramen, eller handen för att nu citera Blott en dag, lever även de vars liv dränktes av tsunamin. I det livet bär alla ett namn, även de små barn vars kroppar inte kan återfinnas eller identifieras. I den handen lever alla. Alltid.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 20 september 2005 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.