Ordfabriken

Kallad att leva

I begynnelsen var etiken. Så skriver filosofen Immanuel Levinas och menar att varje människa är kallad att leva sitt liv tillsammans med andra. Jag vet att jag berört samma tema i andra krönikor, men Levinas är så klok att han kan upprepas. Hans tanke är att barnet, i samma ögonblick som det föds, nås av ropet från ”Den Andre”, dvs världen runt omkring; andra människor, naturen, hela skapelsen, Gud. Det är ett rop om engagemang, en vädjan om att se och bli sedd.

Vi föds in i en relation, ett sammanhang, och livets svåra konst är att etablera ett förhållningssätt både till det som finns inom oss och utom oss.

Lev din dröm säger superkändisen och är beredd att både blunda och slå dövörat till allt och alla bara för att nå sitt mål. Det är ett helt annat perspektiv, där varje människa föds ensam och med ansvar bara för sig själv. Men hur kan man förverkliga sig själv på egen hand? Är det inte i mötet med andra vi växer? I delandet av liv.

Du är kallad till tjänst, skriver Martin Luther. Vårens sista krönika handlade ju om Luther, så jag hoppas det är okej att några tankar av honom spiller över även till höstens första krönika. Luther menar att varje människa är kallad att leva i kärlek till sin medmänniska och hela skapelsen. Och det är inte plikt han pratar om, eller ett kravfullt liv med dåligt samvete som enda kraftkälla. Han talar inte heller om särskilt exklusiva kallelser till speciella yrken (typ präst), utan han menar att vår kallelse är till vardagslivet, umgänget med de och det som finns omkring oss. Han vill visa på glädjen som följer ur ett tjänande livsperspektiv. Långt mer än krav, plikter, ”måsten” och ”borden” kan en generös och kärleksfull livshållning ge kraft och mening.

Så talade Luther och Levinas, men vad säger då vi? Åhåjaja? Hur lätt är det att känna sig ”kallad” när man motvilligt kämpar sig tillbaka till arbetet efter en semester. Eller när man inte längre orkar eller behövs. Vari ligger glädjen att tjäna en arbetsgivare? Borde inte semester vara norm och arbete en avvikelse?

Både vemod och missmod har en given plats i våra liv, men ett sätt att hålla det i schack är att höja blicken – att se bortom arbetet eller bristen på arbete. Tänk om det är så att vi är kallade allihop. Kallade att försöka bygga en så bra höst som möjligt. Kallade att se både smärtan och glädjen i ansiktet. Kallade att söka oss närmare varandra, göra oss beroende av andra. Kallade att arbeta och vila och leva medan vi lever.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 23 augusti 2005 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.