Ordfabriken

Is i magen

Frank Furedi hävdar att det inte längre finns någon kollektiv solidaritet och att allt i vår tid individualiseras och blir terapeutiskt. Han tycker känslan fått för stor plats i vårt samhälle, på bekostnad av det politiskt rationella. Kanske har han rätt. När förloraren utpumpad kommer i mål frågar journalisten ”Hur känns det”. Snälla, det ser väl ändå alla. Den intressanta frågan vore ”Hur ska du göra för att vinna”.

Men kanske har Furedi också fel. Väldigt fel, för vad var det Tsunamin väckte? Var det inte vår kollektiva solidaritet?

Hårda killar dansar inte, skrev Norman Mailer för många år sedan. En riktig karl gråter inte heller, det har vi fått lära oss sen barnsben. Är det annorlunda nu? Jag tror inte det. Egentligen tror jag det har med åldern att göra.

Här i Uppsala finns många unga killar från Turkiet. De går i bredd på trottoaren och till och med den rullstolsburne flyttar på sig. Tuffa killar viker aldrig undan. En dag såg jag en gammal tant som gick rakt fram. Killarna hoppade förskräckt åt sidan. Deras pappor sitter sedan länge och lutar sig mot husväggen.

”Mitt problem är att jag blir så rörd” sa en god vän som också är präst. Han skulle leda en vigsel och jag sa ”jag blir också rörd ibland” utan att begripa vad han menade. För när vigseln väl var igång så grät han floder. Han tänkte på sina barn och barnbarn, sina vänner och all kärlek som rymdes i de älskandes hjärtan. Han grät mycket mer än brudens mor.

”Is i magen” sa en annan god vän som är jurist. Samtalet handlade om principer för rekrytering. Om konsten att inte ”tycka synd” om de sökande som får ett nej och i värsta fall ge jobbet till fel person bara för att ”vara snäll”. Om risken att låta känslan besegra förnuftet. Is i magen, syster och bror.

Vem har rätt, juristen eller prästen? Båda, naturligtvis.

Ibland är mognad att ta till sig av andras känslor, att öppna upp och bli en del av det som sker. Precis så gjorde kungen i samband med Tsunamin. Men ibland är också mognad raka motsatsen; att ställa sig utanför, använda magmusklerna för att stå emot den inre känslostormen. På en begravning kan prästen inte gråta mer än änkan.

Jag tror både på känsla och förnuft. Is i magen och varma hjärtan. Jag tror också på det kollektivas återkomst. Skillnaden är att de nya uttrycken formas av fria individer som känner för gemenskap. Inte av makthavare som försöker återskapa det gamla.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 31 maj 2005 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.