Ordfabriken

Den nakna sanningen

Utan att vara nudist vill jag påstå att det nakna är det naturliga. Avklätt heter föreläsningen du kan läsa om i artikeln bredvid. Påklätt är människans öde.

Det började redan med Adam och Eva, hur de försökte dölja sin skam med löv. Ur ljuset in i skuggan, så blev deras väg. Kanske är det också vår väg. Ju vuxnare vi blir, desto bättre blir vi på att mörka. Det enda vi kan hoppas på är att löftet från Jesaja står kvar; att det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Eller att vi får leva så pass länge att livet klär av sig självt. Naken kom du till världen, naken ska du lämna den.

I kyrkorna finns vapenhus som förr användes för att soldaterna skulle lämna sina vapen innan de gick in. Nu är vapenhusen fyllda av bokbord och affischer om vad som händer en annan gång. Men visst borde de kunna användas idag också, för även om vi inte använder lansar och pilbåge så är alla beväpnade. Almanackan, mobiltelefonen, den indragna magen och den nerdragna kepsen… vad är det om inte vapen och den moderna tidens rustning?

Varför är det så svårt att klä av sig medan vi lever, att låta rustningen falla? Innerst inne tror jag vi vet vad Agnetha och Ulla-Britt vill lära oss med sin föreläsning, men vågar vi lyssna?
För att orka leva måste jag acceptera min svaghet. Inte se ljuset som en fiende utan som en vän. Visst, ljuset avslöjar men det värmer också. Det värmer.

Jag tror egentligen det är så här: Stor är den människa som ser sin litenhet. Men vad vi ofta möter är motsatsen: Stor är den människa som blundar för sin svaghet.

I Bibeln finns ett mönster: De som kallas till ledare är medvetna om sin svaghet. När Mose kallades att leda folket ur slaveriet sa han i tur och ordning att han inte hade rätt bakgrund, inte skulle bli trodd, inte förstod och till sist, desperat, att han inte hade talets gåva. ”Du får ta Aron till hjälp, han kan prata.” Så blev Guds enkla lösning. Att vara två är ett gammalt knep…

Profeten Jeremia tyckte sig vara för ung, kung David för syndig, Samariska kvinnan för oren, Timoteus för oerfaren… det gemensamma för dem alla var att de, innan uppdraget, trodde att deras svaghet var en brist. Istället blev det en styrka – en skatt som förvaras i bräckliga lerkärl är både vackrare och synligare än den som är dold bakom dubbelt pansar.

Livet förvandlas när vi vågar klä av oss. När vi öppnar upp istället för att stänga av. Det är inget nytt, men för varje tid krävs människor som vågar gå före och upprepa insikten. Den som har öron må höra.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 22 februari 2005 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.