Ordfabriken

Att vara i det som är

Allting har sin tid. Nu är tid för livets smärta. Det är också tid för oss göra det svåraste av allt: Att vara människa. Tid att sänka axlarna, sucka och bara vara. Tid att vara sårbara.

Jag har skrivit många krönikor om modet att vara människa. Aldrig har det varit så självklart att skriva det igen. Nu har alla dammar brustit, vi är avklädda i vår mänsklighet. Vad ska vi göra? Hur kan jag hjälpa? Svaret är: Stå kvar, våga dela smärtan.

Nu är inte tid för kloka ord – det finns inga sådana. Nu är inte tid för att ”fixa” nånting – vem bryr sig om oplogade uppfarter eller vissnande blommor? Nu är faktiskt tid att bara vara. Vi behöver inte vara gudar, inte ens starka. Bara vara i det som är. Jag vet, det låter enkelt men det är ju det som är så svårt.

Jag har förmånen att vara med i den grupp präster som finns på Arlanda för att ge stöd åt anhöriga och ankommande. Det är en förmån, för det är så påtagligt att jag då kan hjälpa. Jag kan ”göra nånting” genom att inte göra nånting annat än att vara. Stå kvar, sitta bredvid, lyssna en gång, lyssna en gång till. På något sätt dela det fasansfulla ingen av oss egentligen kan dela.

På Arlanda händer märkliga saker; när allting brister skiner annat igenom. Där finns en avgrundslik vanmakt, en förlamande ångest men också en enorm lättnad och framförallt en fantastisk godhet. Plötsligt ser vi varandra i ögonen, nickar och säger tusen saker utan att öppna munnen. Det enda viktiga blir värme och närhet. Okända rör vid varandra och själar möts. En kvinna kom fram och tackade mig fast jag inte gjort eller sagt någonting. Jag bara stod där. En äldre man la handen på min axel, grät och sa ”jag försöker hålla igen, men jag orkar inte”. Jag ledde honom till det återfunna barnbarnet och hjälpte honom att ge vika, släppa efter. Släppa fram sin känsla.

Allt det kan vi göra där vi bor – i våra egna kvarter, på arbetsplatser och i de sammanhang där vi möts. Att ”göra nånting” är att göra så lite som möjligt själv – det är att försöka vara närvarande i den andres berättelse och liv, att dela utan att ta över. Det finns ju ingenting att säga, eller hur? Det finns ju ingenting att göra, eller hur? Bara var där, visa att du finns, att du vågar se och vågar dela det liv som är just nu.

Ingen är diskvalificerad från denna mänskliga mobilisering. Ingen är för gammal eller för ung, för lyckligt lottad eller för drabbad. Alla är vi människor.

För att inte katastrofens globala vidd ska förblinda tron på vår möjlighet att stötta varandra, kan en hjälp vara att se sitt eget liv. Ingen kan säga till den som drabbats att ”jag vet precis hur du känner…” för det gör bara den som drabbats. Men vi bär alla på sår, på förluster vi varit med om och det är där vi kan mötas. I sårbarheten. Vi kan gråta med de som gråter, glädjas med de som återser varandra.

Så kom med ditt liv. Se det som varit, och låt blicken landa i din medmänniska. Byt inte trottoarsida. Våga möta dig själv och de som finns omkring dig. Vad annat kan vi göra? När allting faller, står vi där med bara en sak som är gemensam: Vår mänskliga sårbarhet.

Alla människor kommer att minnas 2004 för denna osannolika katastrof. På många platser ställs fyrverkerier in. Kanske är det rätt, men tappa inte tron på livet. Ta emot 2005 och den tid som väntar. Be böner – det är att sätta ord på sin oro, längtan och omsorg. Du behöver inte fundera på formuleringarna, Gud delar ditt liv. Och tänd ljus, ljus som gör att vi ser varandra på ett nytt sätt.

Det kommer ett nytt år, det finns en framtid. Livet blir aldrig som förr, det blir kanske inte ens bättre. Men det fortsätter.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 31 december 2004 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.