Ordfabriken

Läs som det står

Livet är underligt. När man tror sig ha funnit sanningen så mister man den och när man tror att man har mist sanningen så har man funnit den. Den som är svag är stark och klokast är den som inser att hon ingenting vet. Är jag nog tydlig i min oklarhet?

Jag tror inte på sagor, säger den som menar sig förstå. Åh, det låter så trist. Om vi inte tror på sagor, vad ska vi då tro på? Göran Persson? Kristi Brud? Ekonominyheterna?

Barn vet ofta bäst, de förstår att sagan har något mer att säga än själva handlingen. Barn kan se bakom bokstäverna, läsa mellan raderna och se inre bilder. Barn tror på sagor därför att de vet att sagan bär på en sanning. Det är därför det är så viktigt att läsa som det står. Inte för att orden i sig är så viktiga, utan för att läsandet är ett ritual som öppnar upp för en förståelse som aldrig låter sig formuleras, bara anas. Sagan är nyckeln till livets mysterier.

Det är en annan sak när fundamentalisterna ropar ”läs som det står!”. Förra veckan såg jag ett TV-program om en ny variant av Knutby. Församlingen ligger i Märsta och kallar sig Arlanda Harvest Center. Förr hette den Märsta Pingstförsamling, men sen var det någon som sa ”Åh, det låter så trist.”. Nu låter det inte klokt, mer som någon slags amerikansk spannmålsauktion.

I Arlanda Harvest Center låter pastorerna som en ung, lite hes Ulf Ekman. Det är raka rör, drag under galoscherna och hejåhå. Vi läser bara som det står säger pastorn och leder församlingen rakt in i fördärvet. Eller ut på leråkern, kanske man borde säga. De tror sig äga sanningen och har därför förlorat den. De har blivit blinda - blinda för djupet, blinda för den insikt som gömmer sig bortom bergen av ord och berättelser. Blinda för mysteriet.

Det är som det står i Skriften: Bokstaven dödar men anden ger liv. Det svåra är inte att läsa som det står utan att se att Ordet lever. Se sanningen bakom det som syns.

För egen del har jag gjort en gallup bland mina barn. Sagan om det röda äpplet, så hette den saga jag läste för dem när de var små. Sagan om det röda äpplet, av Jan Lööf. Säkert hundra gånger har jag läst den, och alltid lika levande.

Barnen fick aldrig nog. Varför? Kan det vara för att sagan inte handlar om en pojke med ett rött äpple utan om att saker aldrig riktigt blir som man har tänkt sig. Att livet liksom rullar på utan att man kan ha full koll och att det kan vara både roligt och spännande att inte riktigt veta. Och att slutet blir gott även om jag inget förstått.

Tänk om det är sanningen?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 16 november 2004 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.