Ordfabriken

Say no more

Jag har en god vän som hamnade i svårigheter på bröllopskvällen. Det började när det var dags för presentöppning inför alla gäster, ett tilltag som jag alltsedan dess avråder från. Andra paketet var en brödrost och min vän gick ut hårt. Han höll upp paketet för gästerna och sa ”otroligt”. Nästa paket innehöll också en brödrost och vännen sa än en gång ”otroligt”. Det var då han liksom fastnade i superlativ och brödrostar.

Jag tror de fick sju stycken den kvällen, det vackra brudparet, och efter varje upptäckt ropade vännen, allt ivrigare, ”otroligt”. Eftersom han satsat så högt redan vid den första brödrosten kunde han bara variera själva tonfallet. Jag menar, vad är bättre än otrolig? Han kunde ju inte börja säga ”bra”, eller ”vad vacker”, eller ”så fin”. Vid det sjunde ropade han ”ooootroooligt” med de längsta o:n jag någonsin hört.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att spara lite grand på superlativen. Att det går inflation i ord och att de därmed förlorar sitt värde.

Sedan länge har ordet ”älska” förlorat sin mening. På frukostflinge-paketen påstod leende människor att de ääälskade flingorna. Med vilka ord ska man då bedyra sin kärlek utan att ens partner känner sig som en fullkornsflinga?

För inte lika länge sedan var det vanligt att ”rasa”. Jag minns att Rosengren rasade över någonting, eller så var det andra som rasade över honom. Många rasade över mycket, men det var svårt att ana nyansen. Vad är mer, att rasa eller vara jättejättearg?

I reklamannonser dyker det med jämna mellanrum upp konstiga mattaffärer med priser som påstås ”spränga stan”. Hur ska man bräcka det? Priser som ”dödar allt”? Och vad händer med kunderna?

På senare tid används ordet ”attack” ofta i kvällspressen. När en sportreporter ”attackerar” Lars-Tommy betyder det att han ifrågasätter stämningen i fotbollslandslaget. Och när Robinson-Robban ”attackeras” menas att någon knuffat honom för att han visat snoppen på en bar. Vad säger vi då om USA´s krig mot Irak? Ett påhopp?

I artikeln bredvid betonar Barbro Bronsberg vikten av att våga säga ja eller nej. Hon har rätt, men jag tror också det är bra att ibland göra som Sven-Ingvars och säga kanske, kanske, kanske. Eller ännu hellre ”vänta”. Låta saker och ting landa, vila på hanen istället för att ropa ut ett tvärsäkert ja eller nej. För den vise är tiden en vän.

Ja och nej är viktiga ord. Kanske ska vi vara försiktiga med dem så de inte förlorar sin mening. Vad är tydligare än ett villkorslöst nej? Och vad är vackrare än ett förbehållslöst ja?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 21 september 2004 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.