Ordfabriken

Leva i kläm

Finns det någon som vill vara vuxen idag? Antingen försöker man vara ung så länge som möjligt och odlar hästsvans av de testar som finns kvar. Eller så plockar man ut avtalspensionen och spelar heltidsgolf från den dag man fyllt femtiosju.

Vart tog de vuxna vägen? De där som visste hur livet var och dessutom ville berätta om det. De där som gjort misstag och lärt av dem. De där som ännu inte gett upp, men samtidigt var medvetna om de år som passerat. Vanliga simpla medelålders, vanliga töntiga mammor och pappor. Vart tog de vägen?

Jag tror de klämdes ihjäl mellan ungdomsidealiseringen och pensionsromantiken. I flera år har ”ungdomen” idealiserats så till den milda grad att ungdomarna själva bara längtat efter att bli vuxna. Somliga föräldrar är ”ungdomligare” än sina barn.

Alldeles påtagligt blev det för några år sedan vid en skolavslutning i Luleå domkyrka. Barnen satt tysta och allvarliga i bänkarna. Rektorn harklade sig och sneglade på sina nedtecknade allvarsord. Då avbröts eftertänksamheten av två pappor som möttes i mittgången; de ropade ”tjeeena”, gav varandra high five, garvade högt och drog i sina skateboard-kepsar.

Min upplevelse upprepades i somras, men då i en av Uppsalas kyrkor. Den var halvtom och långt fram satt fyra konfirmander på rad. De försökte lyssna på sin präst och sjunga med i de psalmer de fått i läxa. För dem var det allvar, men bakom dem satt mormor i knallrött hår och för henne var det en lek. Hon tisslade och tasslade, pekade på takmålningarna och fnittrade åt nakna figurer. Barnbarnen – eller konfirmanderna – blev generade men vad skulle de göra?

Vem kan tysta mormor? Hon är bara så…crazy…galen…sexy…waåoouh…ung, ba. Åh Gud, om inte mormor vågar vara vuxen vem ska då våga?

Ungdomsidealiseringen har följts av pensionsromantiken. Jag ser AMF´s tevereklam men begriper inte riktigt. Där står en jättemysig gammal farbror och gör allt det han tidigare bara drömt om. Och en jätteskrynklig tant som rider på en häst, skrattar och skojjar hela dagen. Det där om förlorat närminne, benskörhet och gråstarr måste vara någon slags skrämselpropaganda från Folkhälsoinstitutet. Döden finns inte, kom låt oss bli pensionärer så vi äntligen får börja leva!

Mellan ungdomen och ålderdomen lever de stackars vuxna klämda och rädda. Vid deras fötter krälar någon som är lika vilsen: Ett barn, bestulen på sin barndom. Innan hon kan läsa har hon lärt sig att livet handlar om att vara crazy… galen… sexy… waåoouh… ung, ba. Eller? Barnet söker sitt värde, men hur ska hon finna det?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 24 augusti 2004 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.