Ordfabriken

Att vandra genom livet

Det är något sorgligt med pilgrimen. Det viktigaste är att nå fram, oavsett om det handlar om att kyssa Jakobs fötter eller finna någon att älska resten av sitt liv. Det sorgliga är att vardagen blir en transportsträcka. Det hägrande målet skymmer sikten för den skönhet som kan gömma sig i det enklaste och närmaste.

Å andra sidan finns det även något sorgligt med flanören, pilgrimens motsats. För flanören är resan själva målet – var det hela slutar är ganska ointressant. Det sorgliga är planlösheten, att allting bara blir. Flanören jagar upplevelser men själva jakten hindrar livsnärvaron.

Det sorgligaste är dock turisten, den flackande resenären som låter dagspriset avgöra resans destination. Turisten förbehåller sig rätten att avnjuta ”det genuina” utan att bli en del av det – så fort han tröttnar reser han vidare, som en hungrig utomjording. Det sorgliga är att turisten kan leva ett helt liv utan att förstå vad det gick ut på, han var hela tiden någon annanstans.

Men visst, det är bra att vandra; tanken och kroppen hinner ifatt varandra. Det är ingen tillfällighet att Jesus vandrade med lärjungarna i tre år. De gick inte för att tappa några kilon eller för att det inte fanns taxi. De gick för att upptäcka livet och lära sig konsten att lämna och närma sig.

Jag upprepar mitt enkla råd: Ge dig ut på en vandring. Det spelar ingen roll hur lång den är, den vandring jag talar om kan lika gärna ske i sängläge. Det är tankens rörelse som är poängen.

Fundera först på vad du vill lämna i ditt liv. Vilka tankar vill du befrias från, vilka människor vill du slippa, vilka misstag vill du lämna? Ge dem namn, erkänn för dig själv vad det handlar om och ge dig sedan rätten att lämna det. Livets vandring går ju framåt och vem låter sig imponeras av tunga ryggsäckar? Unna dig att lämna skulden, rädslan, misstagen bakom dig.

Sen, när du vänder om, fundera på vad du vill närma dig. Vad vill du ha mer av, vilka människor och handlingar ger dig glädje? Vad fyller dig med livslust, vilka drömmar har du? Påminn dig att den enda som kan påverka ditt liv är du själv, vem låter sig imponeras av alla ”tänk om …”? Du styr dina egna steg – unna dig rätten till ditt liv, din egen längtan.

Till sist, när du är tillbaka till där du började, påminn dig att livet är en resa. Det blir aldrig som man tänkt sig och tur är väl det. Och framförallt; den stora vandringen återstår. Din enda uppgift fram till dess att du får nya vingar såsom örnen, är att finna glädje mitt i all möda.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 18 maj 2004 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.