Ordfabriken

Balansen ger helheten

Det fanns vänner som tvivlade när jag för tre år sedan berättade att vi skulle flytta ner till Uppsala för att driva en retreatgård i Svenska Kyrkans regi. Deras tvivel gjorde mig osäker; hur skulle jag klara tystnaden? Måste man gå i mjukiskläder hela dagarna? Mina skämt, vem skulle skratta åt dem?

Nu fungerar Breidagård, som stället heter, alldeles utmärkt. Här möts människor från alla håll för att öppna sig för sitt inre och därmed för Gud. Egentligen är det ytterst gåtfullt och otidsenligt; man stänger för att släppa in, avstår för att ta emot.

Breidagård ligger elva kilometer från IKEA. Jag gillar det läget för utan stadens närhet blir Breidagård ett gömställe, en udda plats i periferin. Staden behöver en oas och oasen behöver en stad. Återigen handlar det om både ock, inte antingen eller.

Livet är mest intensivt i marginalen. Den som är trygg med sorgen vågar också ta emot den djupaste glädjen. Skrattet och gråten springer ur samma inre källa och den som är vän med tystnaden kan också trivas i sorlet. Och visst är det medvetenheten om vår dödlighet som gör att livet smakar som bäst?

Retreaten är som ett långsamt avklädande. Det första som faller är pladdret, de tomma orden. Alla ”jasså du”, ”läääget” och ”åhåjaja”. Tystnaden blir aldrig pinsam, den sjunker långsamt in och öppnar våra inre dörrar. I tystnaden uppstår en tät gemenskap, djupare än alla artighetsfraser. I sömnen tränger urgamla och yrvakna drömmar fram, ivriga att lära oss något om det som varit, är eller kommer.

En deltagare skrev i gästboken; det är med sinnen som med fallskärmar. De fungerar bäst när de är öppna.

Det sägs att gudstjänstens psykologiska höjdpunkt är tystnaden strax innan prästens predikan. Det kan ju tolkas olika; är det en spänd förväntan på meningsfulla ord eller en efterlängtad paus i allt kyrkligt prat?

När retreaten avslutas och tystnaden bryts uppstår ofta en stunds tvekan; vilka ska bli de första ord jag säger på två dygn? Jag har hört allt från ”när går bussen” och ”jajjanåjojjo” till en tacksam bön om att kunna behålla stillheten mitt i steget, en inre tillhörighet mitt i rörelsen.

De allra flesta ler, som efter att ha gjort en stor upptäckt eller träffat en kär vän.

För egen del söker jag mig till kontrasten. Efter varje retreat brukar jag åka in till staden. Jag vandrar bland högljudda konsumenter och smsar en ordvits till norr. Jag gör det för att välkomna skrattet, det galna och ytliga. Det är balansen som ger helheten.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 27 januari 2004 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.