Ordfabriken

En eländig sanning

För två år sedan fällde jag ett träd för att kunna kolla in TV3. Min skamlöshet förbjöd mig inte ens att skriva en krönika om nidingsdådet. I somras mötte jag en person som påminde mig om både krönikan och skamlösheten. Jag kunde bara hålla med; visst är det förskräckligt att fälla ett träd bara för att få bra bild på TV:n. Å andra sidan är människan ganska förskräcklig. Även jag.

I krönikan försökte jag använde trädfällningen som ett stillsamt uttryck för människans elände och frihet. När behovet är tillräckligt starkt, t o m ett så konstlat behov som att kunna kolla på TV, kan knappast något stå i vägen. När Dostojevskij blev trött på den skenheliga präktigheten utbrast han: ”Ska världen gå under eller ska jag dricka mitt te ifred? Låt världen gå under så jag får dricka mitt te ifred!” Sådana är vi människor, oavsett om vi vill det eller inte.

Det låter hemskt och det är kanske en onödigt dyster inledning på höstens krönikor. Men bekämpandet av elände och ondska måste börja med ett bekännande; först när jag ser min egen dekadens och otillräcklighet kan jag göra något åt den.

Finns det något mer förskräckligt än människor som aldrig tror sig göra något förskräckligt? De riktigt fromma brukar tala om förkrosselsens evangelium. Alltså, att det gömmer sig en styrka i bejakandet av den egna svagheten, en vishet i insikten om att jag ingenting vet och att jag är en underbar, fattig, syndig människa.

Jag mötte en indier för några år sedan som sa att tårar är ande och att gråta är andlighet. Han sa det med ett mjukt leende. Genom sprickorna i människans pansar strålar hennes skönhet. ”Ingenting är sant” säger Göran Grimvall i artikeln bredvid. Och det är säkert sant. Men varför ska vi tro honom om nu ingenting är sant? Jag tror ändå att det finns en sanning som döljer sig långt bortom alla dogmatiska auktoriteter och trendkänsliga skeptiker. Och jag tror sanningen lever och att den förr eller senare hinner ikapp oss. Vad den viskar i våra öron är bland annat insikten om vår egen bräcklighet och sårbarhet. Våra pinsamma misstag och vår väl dolda dubbelmoral.

Det är en sådan sanning som gör oss fria. Fria att försöka leva ett gott liv, fria att misslyckas. Fria att fälla träd och fria att plantera träd. Fria att släppa taget och fria att tro på allt eller ingenting.

Att falla är inte det farliga, faran ligger i föraktet för och förnekandet av svagheten. I botten av en brunn ser du inga stjärnor men du har i alla fall fast mark under fötterna.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 2 september 2003 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.