Ordfabriken

En hemkänsla mitt i steget

Hon var långt före sin tid, Johanna Sandén som gav namn åt stiftsgården Breidagård. Redan då, 1915, såg hon den värdekollision vi just nu är mitt inne i, vi som kallar oss moderna. Hon såg brytningen mellan tradition och öppenhet, mellan plikt och lust, kollektiv och individualitet.

Jag tror hon gav gården namnet med ett leende, en snygg passning nästan hundra år framåt i tiden. Åtminstone vill jag tro att det var så och om det nu är någon läsare som tror annorlunda…tja, låt oss lita till det stora i mångfalden; att två uppfattningar är bättre än en.

Grannens hus hette Breds gård och han var smed, gubben Bred. Ett gammalt, hederligt hantverk. Samtidigt hade Skansen byggts för ca 20 år sedan och var fortfarande ett nytt turistmål. Framförallt Skansens Breidablick, det vackra utsiktstornet vid Solliden.

Namnet blev en mix av de två: Breidagård, en plats med stadigt golv och högt i tak. Rötter bakåt i tiden, men med blicken riktad framåt, inåt. Mot centrum. En utsikt mot insikten.

Jag vill tro att det är så, men kanske har jag fel. Hursomhelst är det fascinerande att arbeta på denna stiftsgård som idag visar sig kunna härbergera den skenbart omöjliga kombinationen mellan öppenhet för dagens andliga längtan och stadig förankring i kyrkans tradition.

De senaste 10 åren har inte minst sociologer, framtidsforskare och nationalekonomer tävlat med varandra i konsten att beskriva vår tids värdeförskjutning. Förstapris vill jag ge till Zygmund Bauman, professor i sociologi men efter sin pension alltmer av en filosof. Bauman lyckas förena ett resonemang kring sociala förändringar med ett existentiellt perspektiv. Trots, eller tack vare, sin höga ålder (Bauman är nu 78 år) har han klivit ur de akademiska skyttegravarna och anlagt ett bredare perspektiv. En breidablick.

Bauman använder bilden av pilgrimen och flanören som en beskrivning av de förändringar i livsinställning som skett de senaste åren. Tidigare var pilgrimen den sociala stilbildaren och det ideal vi alla fostrades till. Vi skulle vara målmedvetna och strävsamma, pliktmedvetna och förnöjsamma. De kollektiva sammanhangen var de viktiga, individens roll var att underordna sig det gemensamma (facket, kyrkan, partiet, laget). Och tillhörigheten fann man i det yttre sammanhanget – föreningen, arbetet, familjen, ”det svenska”. Man var med och byggde och man var stolt över det.

Nu är pilgrimsidealet otidsenligt och flanören har oväntat blivit en social stilbildare. För 10 år sedan var man ”hoppjerka”, nu är man flexibel. Guldklockan för lång och trogen tjänst har blivit en symbol för stagnation – idealet är lust istället för plikt, rörlighet istället för tradition, individualitet istället för gemensamhet. Vi får lära oss vikten av att vara förändringsbenägen och öppen för mångfald. Sanning är ett relativt begrepp och framförallt baserat på en individuell tolkning; det som känns sant är sant. Livet är ett ständigt pågående val, varje situation är ny och du är alltid fri. Tillhörigheten finner du bara i ditt eget, ständigt förändrade, inre.

Sådan är flanörens livsideal. Och fängelse.

Det är lätt att se skillnaderna mellan pilgrimen och flanören – vi märker dem i olika inställning till arbetstider, föreningsliv, valdeltagande. Medan pilgrimen sörjer de raserade institutionerna, njuter flanören av smörgåsbordets alla läckerheter. Pilgrimen jagar fast mark under fötterna, flanören undviker det. Men båda förenas av en längtan efter tillhörighet. Att känna igen och bli igenkänd. Någon form av hemkänsla mitt i steget.

Människan är född in i ett sammanhang. Filosofen Immanuel Levinas skriver att det lilla barnet, i samma ögonblick som hon ropar ut sin röst, nås av ropet från Den Andre. Ett rop om engagemang, en vädjan att vidga blicken. Att se mer än det egna. Ropet följer oss hela livet, en livslång vädjan om engagemang för skapelsen, andra människor, det egna inre, Gud.

Hur vi än flyr tystnar aldrig ropet, och däri ligger församlingens möjlighet. Inte i att bygga nya institutioner eller rikta specialgudstjänster till särskilda grupper. Men i behovet av att lyssna efter ropet och gemensamt formulera svar. Församlingen kan vara en miljö som ger rum för detta, ett möte med mitt eget inre men också en möjlighet att dela det med andra. Och framförallt med den Gud som alltid är.

Pilgrimen och flanören må skilja sig i en mängd avseenden. I djupet av deras inre är de förenade i en längtan efter mer mening, mer liv. Pilgrimen riskerar att förneka sitt inre i jakten på det gemensamma medan flanören riskerar att drunkna i självupptagenhet och tron på den egna särarten.

Om fru Sandén får råda, bör de båda söka en utsiktspunkt för att finna insikten. Och jag tror att insikten varken döljer sig i konstant rörlighet eller fasta principer. Den gömmer sig i ett lyssnande och nyfiket förhållningssätt till livet. I en fråga mer än i ett svar. Och framförallt i den ständiga strävan att finna den tillhörighet till vilken jag är född.

/Gunnar Sjöberg

Publicerad i Uppsala Stifts Årsbok 2003 (red Magdalena Dubiel)


Publicerad den 16 juni 2003 under Artiklar.