Ordfabriken

Slutna rum

Jag hörde en sorglig historia berättas i City-akuten på TV. Det var om en man som satt instängd i ett rum med två dörrar. På den ena stod det "Ej utgång" och på den andra "Ej ingång". Så där satt han och rullade hatten mellan sina händer.

Det rummet har vi nog alla befunnit oss i. Någon gång i livet kommer vi att uppleva hur alla vägar tycks blockerade - en konflikt, ett problem, en dålig vana... något som känns helt låst. Kört. Det är då det handlar om att våga pröva nya vägar. Byta perspektiv.

Ett sätt kan vara att strunta i dörrarna - de är ändå bara till för vanemänniskor.

Jag minns våra första somrar i Spanien, hur förskräckta barnen blev när jag parkerade utanför de målade parkeringsrutorna. Så präglade hade de blivit av alla inrutade system att de skrämdes av sin naivt frihetssökande fader. Några år senare applåderade de mitt mod, men jag märkte också hur lättade de blev varje gång bilen stod kvar där jag parkerat den och inte blivit bortfraktad av hungriga spanska bilbärgare.

Alltså. Skippa dörrarna, bryt vanan och kolla om det finns ett fönster att hoppa ut genom. Flykten är underskattad som utväg.

Somliga saker måste vi bara få lämna utan förklaring och ansvar. Bara dra, låta det vara och bli som det blir. Lita till att tystnaden smeker bort alla dumheter eller att glömskan slätar ut alla kantigheter. Inte kan det vara fel att någon gång följa sin djupaste instinkt och fly för att rädda sitt eget skinn.

Vi kan också prova höja blicken. Spana uppåt och kanske se att rummet saknar tak, som påskdagens grav saknade sten. Orkar vi inte själva resa oss kan vi i alla fall öppna oss för det som finns utanför. Andas in öppenheten och andas ut instängdheten. Fylla rummet med liv och låta det sprängas inifrån. Som ett frö ur sin kapsel.

En annan variant är att göra instängdheten till norm, att intala sig själv att livet bara är vad jag ser. Här finns grogrund både för den politiska och religiösa dumheten; tron att man kan begripa allt. Men den som tror sig äga sanningen förlorar den.

När kvinnorna kom till påskens tomma grav mötte de en ängel som gav dem nyckeln till livet: Det finns inga begränsningar! Allt är ett mysterium. Tappa inte modet! Fortsätt söka!

Det sorgligaste alternativet är därför att bara nöja sig. Att inreda livsrummet med minnen av det som aldrig blev och svära över allt liv utanför. Rulla hatten mellan händerna, räkna varv och slå egna rekord.

Vår blick kan bli så fylld av bitterhet att den inte ser att en av dörrarna står på glänt…

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 6 maj 2003 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.