Ordfabriken

Människan är meningen

- Olen syntynyt Korpilombolossa.

Klass 8 A på Brännaskolan i Skellefteå hade fått en ny elev. Han var prästbarn, vilket betyder att han flyttade mitt i en termin. Men det var i alla fall i början av en vecka. Det fanns en ledig stol, längst bak i klassrummet, och fröken klappade i händerna, sa god morgon och berättade vad alla redan sett: De hade fått en ny elev.

Eleven var jag. Fröken frågade varifrån jag kom och det var då jag sa att jag är född i Korpilombolo. Inte Stockholm, Malmö eller ens Umeå. Näe, Korpilombolo. Dessutom bröt jag kraftigt på Överkalixmål – ett underbart språk som tar vara på varje kort konsonant. Problemet var bara att Skellefteborna inte pratade med annat än långa vokaler.

Det sägs att jag var tyst på den tiden. I det fallet förstår jag mig själv…

Trettio år senare bor jag i Uppsala och den tredje våren på det tredje årtusendet är på väg att bryta fram. I Svenska Dagbladet rasar en lång debatt om kristen tro och vad man eventuellt måste tro på eller inte för att få kallas kristen. ”Vad är sanning” frågar många och upprepar den fråga Pilatus ställde till den fängslade Kristus. Den stora skillnaden är, att medan Kristus stod tyst så ropar debattörerna högt. Så högt att det är svårt att tänka…

Genom kyrkans historia pågår en ständig brottning mellan å ena sidan viljan, eller behovet, av att bygga murar runt den rätta tron och å andra sidan viljan, eller behovet, av att riva murar för att öppna upp. Genom samma historia lever den uppståndne Kristus fri från alla verbala bojor vi försöker fjättra honom i. Kanske hör detta till kyrkans väsen, detta ständiga sökande efter den sanning som faktiskt inte låter sig fångas. Sanningen lever men scenen vid Golgata upprepas – Sanningen spikas fast på korset, dödas och begravs men uppstår på nytt och på nytt. Den lever och befriar men låter sig aldrig fångas in. Det finns en insikt som viskas mellan de människor som bär tron vidare; den som tror sig ha begripit allt har ingenting förstått.

För Jesus var människan det viktiga – han såg igenom den tidens religiösa manualer och försökte nå fram till djupet av människans längtan. Och de som hade lättast för att beröras var de som var fria, eller inte platsade i det religiösa systemet; herdarna, fiskarna, de sjuka, tiggarna, kvinnorna. De släppte vad de hade för händer och följde honom på hans ord. Men de andra, de religiösa administratörerna, hade betydligt svårare. Nikodemos, kyrkorådsledamoten, tog mod till sig och sökte sig närmare ljusets källa, men han gjorde det i skydd av mörkret. Blev han upptäckt skulle han kallas svikare – en sådan som söker Kristus istället för Den Rätta Tron.

Till stiftsgården Breidagård, där jag arbetar nu, kommer människor som törstar efter den sanning som gör oss fria. Törsten är så stor, det råder en andlig uttorkning som för några beror på en oförmåga att ta emot. I många församlingar odlas en kultur där du ska ge och ge men aldrig få. Sakta men säkert blir den friska källan som en dypöl om våren. Att ”ta emot” och ”unna sig” och ”älska sig själv” blir vackra ord som gäller alla utom en själv. Till sist är du så uttorkad att du måste få dropp. Långsam men livgivande påfyllning av nåd, vila och omsorg. Viskande påminnelser om att du duger, att Guds kärlek också gäller dig, att du är viktigare än alla måsten i ditt liv.

Andra kommer med förlorat perspektiv, källan har försvunnit ur blicken och istället ser de bara dogmer, hårda bänkar och en kärlekslös kyrka. ”Vad är sanning” frågar de och ber om hjälp att se igenom allt som skymmer sikten. Men bönen är inte alltid lätt att tolka – det finns en lockelse i flykten till objektivering. Att förvandla trons yttre till det viktiga och, genom att antingen älska det man ser eller avsky det, undgå att bli berörd. Men tro handlar om beröring, om att våga spegla sig i Livets källa. Eller, som en retreatdeltagare skrev, ”det är med sinnen som med fallskärmar, de fungerar bäst när de är öppna”. Att leva i tro är att leva med fler frågor än svar. Nyfikenhet är en nådegåva.

Kyrkan, sabbaten och de religiösa manualerna är till för människans skull, inte tvärtom. Människan är meningen.

Den första augusti 2001 vevade flyttgubben från Överkalix ner sin bilruta och gav mig ett sista löfte innan han återvände och lämnade oss ensamma i den uppländska grönskan: ”No plir te här prea, Sjöberg. Vi kommer tibaga när tu ska hem igen”. Hans ord gav mig hopp; att flytta är en sak, att lämna en helt annan.

Det var så mycket vi skulle lämna…människorna, dialekten, de välbekanta stråken. Jag minns hur jag ställde mig i de djupa spår som flyttbilen lämnat efter sig i gräset. Jag gjorde det bara för att känna vart vägen ledde, eller var mina rötter fanns. Och doften finns kvar än idag; doften av det nordliga, av Skellefteå AIK, Brännaberget, Plannja Basket, K-marknaden… men framförallt människorna. Norrbottningen och västerbottningen. Människan.

Romantiken tar sig gärna alltför stora proportioner på avstånd, men jag tror ändå att resterna av paradiset syns tydligast i norr – i fjällets vidder, kustens linje, skogens djup och älvens dån. I människornas nakenhet, den oslipade närheten och närvaron, kan vi ana konturen av Adam och Eva, de första människorna.

Kanske är det utanförskapet som gör människan mer naken - allt prål hör storstaden och etablissemanget till. Då kan lika gärna paradisets rester finnas på Öland eller i de spanska bergen. Och då finns även en förklaring till den trygghet som en man född i Korpilombolossa kan känna i den irländska staden Dublin. Det handlar om igenkännande blickar mellan människor som aldrig tidigare mötts, vänliga ord i ett ständigt pågående samtal. Om känslan av att ”här kan jag få hjälp” fast ingen hjälp behövs. Bara vetskapen ger trygghet nog. Jag tror det kallas hemkänsla.

Adam och Eva kunde inte motstå frestelsen att bli som en gud, därför åt de av den där ödesdigra frukten. Med tuggan rämnade paradiset och den stora sprickan uppstod – sprickan mellan hur det var tänkt och hur det blev, sprickan mellan Gud och människa, människa och människa och mellan oss själva och vårt eget inre. Sedan dess är utanförskapet en del av livet och vår längtan efter en hemvist något som både driver oss framåt och till undergång.

I utanförskapet ligger det sant mänskliga, i bejakandet av både avståndet och vår längtan. Den som förnekar detta riskerar att kvävas av bitterhet över allt som varit möjligt om inte ”om” hade funnits; om jag hade haft pengar, om jag varit som hon, om jag inte…Eller så stelnar vi i ett krampaktigt grepp om det vi tror oss funnit men innerst inne vet är förgänglig.

Men sanningen gör oss fria; i insikten om utanförskapet gömmer sig en befrielse. Jag är något, men inte allt. Jag har ansvar, men allt hänger inte på mig. Och jag tror faktiskt att en norr- och västerbottning har lättare än andra att inse att hon inte är gud. Därtill är avståndet till huvudstaden för stort och kylan alltför svår att besegra.

Att flytta väcker längtan till liv, den längtan vi alltid bär inom oss, och för mig har den blivit allt starkare ju äldre jag blivit. Fast jag är lite rädd att skriva om den. Jag försökte det, hösten 1997, när jag ”återvände” till prästyrket efter att ha arbetat heltid i ett företag som sysslade med socialt arbete. Det väckte en viss uppmärksamhet – det må ju vara att någon slutar som präst, men när hör man om någon som vill börja om?

Jag blev ombedd att skriva en artikel i Från Bygd och Vildmark och valde det personliga anslaget. Rubriken blev ”Vägen tillbaka” och jag försökte beskriva den längtan efter att vara präst som återuppstått inom mig, efter fem år med annat arbete. En längtan parad med skräckfylld förtjusning…jag hade känt mig som en förlorad son under åren innan. När boken kom ut skrev en prästkollega i en tidning att Sjöberg bara gör reklam för sig själv. Då var jag på väg att vända…jag längtade efter människor men höll på att stötas bort av den kyrkliga, eller åtminstone prästerliga, intoleransen. Jag tackar Gud att jag inte backade…

Jag kom från fem års arbete som byggde på delaktighet och mångfald. Under min tid i företaget lärde jag mig hur viktigt det är med flera synsätt, att lita till den egna upplevelsen men också vara lyhörd för andras – och framförallt respektera den. Det var också så vi arbetade, vi försökte vända på stenar för att se nya perspektiv, nya lösningar. Men i kyrkan kan det ibland vara tvärtom. Nya perspektiv stämplas som otro och mångfald som ett hot mot sanningen…Den sanningen man så gärna vill ska uppenbara sig i enbart i en prästkrage eller åtminstone i församlingskyrkan eller åtminstone exklusivt i Svenska kyrkan.

Är det inte så att vi alla känner en osäkerhet inom oss? Varför målar vi i kyrkan så ofta livet i svart eller vitt, antingen eller? Det är ju både ock som gäller, visst vet vi det? Både styrka och svaghet, både tro och tvivel, både glädje och sorg. Är det rädsla för vårt eget inre som leder till intolerans och försnävning?

Den hösten blev jag för första gången församlingspräst. Jag längtade efter människor och fann dem. Platsen var Bergnäskyrkan och där mötte jag dem - längtande, sökande och levande. Att arbeta som församlingspräst är en enorm förmån; du får ta del av människors liv, både sorgen och succén, utan att själv stå mitt i. Du står bredvid och lär dig vad livet egentligen handlar om. Det är ju i ytterkanterna livet blir som tydligast och som präst kan du röra dig ganska tryggt i de landskapen.

Det fanns så många som fördjupade mina perspektiv; en församling är som ett helt bibliotek för den som vill läsa de berättelse som döljer sig i varje människas liv. Där fanns syföreningen som alltid satt på sin givna bänk, oavsett väder och oavsett präst. De kände sig nog som kyrkans dåtid, men var ett vittne om hennes framtid för det är av sådana människor som kyrkan har burits och kommer att bäras. Människor som bär kyrkan i kärlek, trots mediala skandaler och svårbegripliga förändringar.

Där fanns kyrkvärdarna som brann av iver att forma en kyrka nära människan och nära det heliga – en iver som blev konkret i både välkomsthälsning och diskad nattvardskalk. Där fanns stamgäster och tillfälliga besökare, nyfikna på vad som var på gång, vad kyrkan hade att ge dem. Det fanns även tillfälliga besökare som blev stamgäster.

Att åka hem från Nederluleå kyrka en lördag klockan fem, efter en begravning, tre dop och fyra vigslar, var en förunderlig känsla. Under några intensiva timmar hade hela livet exploderat – brudgummens blick, barnet som greppade stolan, tårarna vid kistan. När den gamle mannen grät vid sin kompis bår, då grät även jag i mitt hjärta samtidigt som glädjen nästan gjorde ont. Eller snarare tacksamheten över att få vara med, få dela livets innersta ögonblick.

Sådana stunder påmindes jag om vad som drev mig tillbaka till prästyrket. Längtan efter människan. Livet. Gud.

Det var samma längtan som drev mig bort från prästyrket. På sommaren 1992 tog jag av mig prästkragen för att börja jobba heltid i det företag som jag, brorsan och några till startat i slutet på 80-talet. ”Tillbaka till människan”, tänkte jag, och började undervisa arbetslösa ungdomar och uppmuntra slutkörda medelålders. Så höll jag på i några år, till dess jag hörde mig själv stå och prata om hur man kunde arbeta med människor fast jag själv inte gjorde det. För på något omärkligt sätt hade jag hamnat i konferenslokaler och framför skrivbord istället för mitt i livet.

Historien upprepades och det var naturligtvis omöjligt att ställa sig frågan om det var mig det var fel på – inte de arbeten jag hade. Eller är det så att ett gap alltid uppstår mellan vad man vill och vad man faktiskt gör? Frågar sig alla människor, åtminstone vid något tillfälle i livet, om de ska ”nöja sig” eller söka vidare? Hur långt kan man i så fall gå för att följa sin längtan?

Frågorna var vid det här laget bekanta. Ända sedan jag blev präst 1982, har jag levt med dem. I början arbetade jag som skolpräst och älskade att stå vapenlös inför en gymnasieklass och låta frågorna vina. Det fanns inga gränser, varken för dem eller mig. Ungdomarna frågade inte vad Sanningen var, de ville veta vad jag tyckte. För dem var livet fortfarande en upptäcktsresa och då gäller det att samla på svar, intryck och perspektiv. Vända på stenar. Och för varje fråga de ställde lärde jag mig mer.

Jag blev en representant för Svenska Kyrkan i en värld där hon var ganska okänd. Samtidigt blev banden till kyrkan allt tunnare; jag bad om frihet och fick det, men vad jag förlorade var stödet, eller förankringen. Jag vet inte vem som släppte taget; om det var jag som frivilligt seglade iväg på en solokarriär eller om det var den kyrkliga administrationen som inte visste hur den skulle hantera friheten. Hursomhelst, om jag var en soldat så var jag utan armé.

Efter några år hamnade jag djupare och djupare i den kyrkliga ordningen. Eller högre upp skulle några säga. Längre bort är ju också en tolkning. Jag kallades stiftsadjunkt och min uppgift var att främja olika saker, framförallt arbetet bland konfirmander. Jag var nog ganska bra på att prata om hur man skulle kunna arbeta med ungdomar, men inom mig började en känsla av avstånd växa. Kanske var detta första gången jag kände av det som senare skulle växa till en fråga om meningen med både arbetet och livet. Jag kom allt längre ifrån de människor jag ville arbeta med. Och människorna var ju meningen med arbetet, det hade jag känt redan innan jag blev präst.

Vid det här laget hade vi nästan bildat ett nätverk, vi som upplevde ett utanförskap i vårt arbete. Vi möttes, ordnade kurser, la upp planer, gjorde t o m en tidning tillsammans. Ibland kändes det som att vi var ganska många, nästan en armé.

Det var lika lätt då som nu att klaga på ”kyrkan” – jag tror inte vi så ofta tänkte på att vi var dess representanter. Vi var nog ganska oklara över vad kyrkan var överhuvudtaget; som präst tror man gärna att kyrkan är detsamma som en själv…eller åtminstone de anställda. Eller så blir kyrkan just ”kyrkan”, en grumlig storhet som betalar ens lön men i övrigt mest är till besvär.

Så sent som åren mellan 1997 och 2001 lärde mig en levande församling i Bergnäskyrkan att ”kyrkan” både är något mycket mer och mycket mindre än vad åtminstone jag förstått. Kyrkan är kött och blod, summan av de människor som förenas av sin längtan efter Gud, livets källa och den enda sanningen. Gud är inte beroende av kyrkan, lika lite som sanningen kan rymmas i välformulerade lärosatser. Men vi är beroende av kyrkan, beroende av andras styrka och synsätt. Kyrkan i sin tur är inte beroende av biskopar, präster eller ens syföreningar. Den kommer alltid att bäras av de människor som vågar bli burna och därmed orkar bära.

Till någon djupare insikt än detta har jag inte nått. Nu är jag fyrtiofem år och stolt över att vara född i Korpilombolo och uppvuxen i Överkalix. Kanske beror det på åldern – ju äldre man blir desto viktigare blir ens rötter. Eller så beror det på att jag äntligen börjar inse vad som är viktigt; vad som är yta och vad som döljer sig därunder. Eller så är det helt enkelt så att man glömmer hur det var… Oavsett vilket så har jag även lärt mig använda de långa vokalerna och känna igen en Holmgren redan på det första ”tjena”.

Artikeln börjar närma sig sitt slut och jag letar efter formuleringar som ska avrunda. Jag finner dem inte. Kanske handlar allt bara om denna enkla vädjan till oss alla att försöka vara mer av det vi redan är, nämligen människor. Att bejaka svagheten likaväl som styrkan. Kanske är det en romantiserad flykt till ett Korpilombolo som jag aldrig lärde känna. Kanske är det bara reklam för den där Sjöberg. Eller så handlar allting om min längtan efter pappa. Jag vet inte. Inte annat än att människan är meningen och att Guds högsta vilja är att vi ska försöka vara just det – människor. Varken mer, varken mindre.

- Olen syntynyt Korpilombolossa. Jumalalle kiitos, olen ihminen.

/Gunnar Sjöberg

Publicerad i Hundra År Av Liv (red Ulf Boström), 2004


Publicerad den 25 maj 2003 under Artiklar.