Ordfabriken

Det svåra med familj

Det är svårt att skriva om familjen. Antingen riskerar det att bli en moralkaka om familjeupplösning eller en inställsam artikel om vikten av förändring. Dessutom har jag föreläst ganska mycket om familjen och behovet av tillhörighet. Kärna.

Kanske borde jag skriva om hemska föräldrar istället. Om mammor som får sina döttrar att känna livslång skuld genom att lära dem att de aldrig duger. Om hur fasaden utåt blir det viktiga och hur barnen tvingas dölja sina känslor. Familjen som en skuldfälla.

Men det låter så dystert…

Jag kan ju berätta om några av mina bästa vänner som är ”singlar” och lever lyckligt ändå. Om hur vänner kan bli en tillhörighet och ens eget inre den bästa livspartnern. Och räkna hur ofta ”en singel” får förklara för alla nyfikna korkskallar varför det inte ”blivit nåt” än.

Men boken om Bridget Jones är ju redan skriven…

Kanske ska jag skriva om syskon som säger upp bekantskapen med varandra och upphöjer bitterhet till livsstil. Berätta om faster Anna som inte får träffa sitt syskonbarn. Eller Olle som inte har en aning var brorsan är. Om dolda knutar på syskonband.

Men blod ska ju vara tjockare än vatten, inte tunnare…

Eller ska jag vända på steken? Beskriva styrkan av att jobba med brorsan och glädjen av att få vara älskad som den man är. Få säga ”mamma” och alla fattar vem man menar. Få gråta och bli tröstad, få skämta och möta skratt. Skriva en hyllning till Den Stora Lyckan: Mamma, Pappa, Barn.

Men visst har alla sett filmen ”Föräldraskap” med Steve Martin…

Pappor, det kan jag skriva om. Min egen som jag saknar men minns med glädje. Eller de som är tvärtom och inte inser värdet av sina barn. Pappor som kräver lydnad och tror att de kan smiska livssorgen ur sina barn. Pappor som borde bli av med titeln och som inget barn skulle välja självmant.

Men å andra sidan sägs att barnen behöver båda sina föräldrarna…

Kanske jag borde skriva om det förunderliga i att människan ändå bildar familj. Att vi söker oss till varandra, trots dyster statistik. Att kyrkklockor ger klang åt de älskandes ”ja” i en tid när ”kanske” tas som ett löfte.

Jag kan beskriva hur föräldrar och barn finner varandra på nytt. Berätta att faster Anna numer är favoritfastern och att Olle ska besöka sin brorsa på semestern.

Jag kan också avslöja att de flesta av alla de livssamtal jag leder, handlar om familjen. Om det som finns under ytan, mellan raderna, i hjärtat.

Men jag tror jag sätter punkt här. Det är inte bara svårt att prata om. Det är även svårt att skriva om familjen…

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 27 maj 2003 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.