Ordfabriken

Gamla unga

Pubertet är finnar och revolt eller ingenting alls; noll respons, noll engagemang. Typ. Å andra sidan kan även en 40-åring få finnar och en pensionär revoltera, så det är inte alldeles enkelt.

Många vill vara evigt unga, men finns det någon som vill vara evigt pubertal? Fnissig, kaxig, sprucken, hårig i en övergångsålder där det enda som räknas är ytterligheter? Knappast. Men risken ökar eftersom ungdomstiden har förlängts så att den nästan omfattar hela livet. Sjuåringen smyger in med pappa på Bruce Willis-filmer och sjuttioåringen kollar Studio Pop. 14-åringen svimmar av lycka när hon ser Mick Jagger och mamma är hemligt kär i Barbados-Magnus.

Det är underbart men komplicerat. Vem är mest vuxen - dottern som demonstrerar mot kriget eller pappan som ser barnförbjudet? Och vem är mest ungdomlig - sonen i farfars slips eller mamman i sin tajta top?

Ungdomarna vill bli vuxna medan de vuxna vill vara ungdomliga. Kanske är det där som det förvirrade uppstår, i en gränslöshet som gör rollerna oklara. De alltför unga får vara med om alla debuter in i vuxenlivet alltför tidigt. Och de vuxna som vill vara "ungdomliga" gör allt det där som de riktiga ungdomarna inte får göra – halsar lådvin, sladdar med bilen, bäddar inte sängen, går med oknutna gympaskor och är crazy. Om ungdomarna inte vill vara unga och de vuxna inte vuxna, var hamnar vi då? Är det inte det som är en evig pubertet, ett ständigt rollsökande?

Jag minns en skolavslutning i Domkyrkan då eleverna satt stilla inför det heliga medan två kepsbeprydda grabbar i 47-årsåldern ropade ”tja” till varandra i mittgången och gjorde en high-five. Kanske är det bara kul, men visst vilar det också något tragiskt över detta?

I sorgliga stunder tror jag det är ett ömsesidigt missförstånd. Vi vuxna vill berusas av ungdomarnas liv så vi gör allt för att bli en del av deras värld. Dessutom vill vi vara omtyckta och den som är älskad av de unga har väl framtiden för sig, eller hur? Så vi öppnar alla dörrar och sänker alla trösklar. Kom och smaka säger vi och bjuder konfirmanden på Rioja och köper spetsbehå till flickans skolstart. Allt medan ungdomarna längtar efter ett nej att stånga huvudet mot och föräldrarna i hemlighet drömmer om att deras barn ska fråga vad de tycker.

Det största missförståndet är när mamma och pappa tror att de inget betyder. Den största lögnen är att ett ja alltid är att vara juste. Och den största sorgen är när föräldrar och barn inte hittar igen varandra efter det nödvändiga avståndets tid.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 mars 2003 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.