Ordfabriken

Vila i ovissheten

De tre vise männen kom till krubban häromdagen, tretton dagar försenade. Deras mod var stort när de lämnade allt för att följa sin längtan. Men trots att de var vise män, alltså stjärntydare och spåmän, fick dom problem på sin resa och höll på att missa alltihop. Det finns en gudomlig tröst i detta; det kan strula för oss alla. Och det finns ett löfte; den som följer sin längtan finner den eller blir åtminstone funnen i den, vilket är ännu större.

Drömmen att blicka in i och styra framtiden har följt oss ända sedan Adam och Eva stod framför Kunskapens träd och fick höra av ormen vad de skulle vinna om de smakade av den förbjudna frukten. ”Då blir ni som gudar” viskade ormen och det är klart att de bet en tugga. På den vägen är det – vi tuggar och tuggar och drömmer om full kontroll och en förmåga att alltid välja rätt.

I grunden handlar det nog om vår längtan efter trygghet. Ovissheten skrämmer oss. Därför är vi också beredda att utse nya gudar och lyssna till de som påstår sig veta. De spåkvinnor som tjänar mest idag är några av landets framtidsforskare och nationalekonomer. Med overheadbilder istället för tarokort visar dom oss Vägen till Livet. De ger oss en karta med tydliga framtidsjobb, orter där tillväxt ska råda, egenskaper som krävs för framgång, livsstil som krävs för lycka. Publiken består inte av nittonåriga studenter, däremot av oss vuxna som litar mer på en slips än en sierskas sjal.

I höstas skrev jag att varje människas liv är resultat av hennes egna eller andras val. Min djärva spådom är att det kommer att gälla även år 2003. Problemet är att vi aldrig kan vara helt säkra på vilket val som är rätt eller fel. Livet är ingen matematisk uppgift, det är en upplevelse, och därför finns heller inget facit. Vad det handlar om är att försöka vila i denna ovisshet. Att acceptera att jag aldrig kan vara riktigt säker och försöka hitta en mening även i de val som kanske blev fel.

Alternativet är att inte välja alls, att lägga sig platt på rygg och bara låta saker ske. Det är trist, för den som ligger för länge orkar inte resa sig när det är dags. Eller så lägger vi vårt liv i någon annans hand – hittar någon som ger oss raka besked, någon som stakar ut vägen åt oss och sen går vi. Tuggar och går…

Det berättas i Bibeln att de vise männen tog en annan väg hem. Kanske bytte de rentav yrke, för i barnet mötte de framtiden och då bleknade alla spådomar. Deras vishet var som störst när de närmade sig krubban, ty de visste när de var läge att böja knä.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 7 januari 2003 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.