Ordfabriken

Gemensam ensamhet

I våras skrev jag en krönika om den ensamhet vi alla bär på. Jag skrev någonting i stil med att det finns en ensamhet, en saknad, i djupet av vårt inre. Jag tror fortfarande att det är så; de allra flesta håller nog med om att någonting fattas oss. Eller Någon.

”I begynnelsen var etiken” skriver filosofen Emmanuel Levinas i en av sina skrifter. Han menar att varje människa är kallad att leva i en relation. Inte parrelation – att vara ”singel” är naturligtvis ett lika fullgott liv som att ”ha en familj”. Levinas talar om relation i en vidare bemärkelse; varje människas mening är att upprätta en relation till sitt inre, sin medmänniska, skapelsen och Gud. I samma ögonblick som det nyfödda barnet häver upp sin röst, nås hennes öra av ropet från detta Andra eller denna Andre. Det är en kallelse från världen utanför och världen innanför. Det är också ett rop som aldrig tystnar.

Vi kan ägna hela vårt liv åt att försöka leva upp till denna kallelse – alltid svara ja, alltid engagera oss i ”rädda hela världen-projekt”, alltid reflektera över vårt inre, aldrig vara egoistiska. Vi kan också ägna hela vårt liv åt att slå dövörat till – aldrig bry oss, alltid säga nej, aldrig tänka en djupare tanke, alltid satsa på oss själva. Men hur vi än gör misslyckas vi och däri ligger vår ensamhet. Vi hör ropet men orkar inte svara. ”Vem bryr sig” säger Bull i ett försök att lätta upp stämningen. ”Jag orkar inte” svarar Bill och känner hur det torrkokar i sitt liv.

Jag märker att jag låter dyster, och även det noterade jag i vårens krönika. Men det finns ett hopp i denna djupa ensamhet och det är att den är gemensam. Det är precis som Anna-Maria Blind säger i artikeln bredvid – alltför ofta delar vi in människor i olika kategorier efter ålder, kön, sexuell läggning osv. Men ju närmare vi når det som är djupet av vår personlighet – det som skiljer oss från andra – desto närmare når vi det som är det gemensamma för oss alla. Detta är en av livets största och mest gåtfulla paradoxer; i det unika gömmer sig det gemensamma.

Oavsett om vi är 14, 40 eller 80 år gamla, eller oavsett om vi är präster, byggarbetare eller frisörer känner vi – förr eller senare – ett stort mått av ensamhet. Denna känsla hör till själva livet och är ett eko av den röst vi hörde redan vid vår födelse. Vad vi kan göra är att försöka hantera vår strävan, stå ut med våra misslyckanden och känna igen oss i varandra. Att vara människa är att vara ensam, men vi kan åtminstone försöka vara det tillsammans.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 7 november 2002 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.