Ordfabriken

På väg

Pilgrimen är alltid på väg, men oavsett om det handlar om en dagstur på fjället eller en livsvandring till Mecka så är det målet som gäller. En pilgrim strosar inte, inte heller fönstershoppar hon. En pilgrim har ett mål med allt hon gör. Har man börjat gå så ska man komma fram och har man väl gått in i en affär så måste man ju för allt i friden köpa någonting. Vad är det annars för mening? Och vad ska grannarna tänka?

Pilgrimens motsats är flanören. För henne är målet inte det viktiga, utan resan dit. Strosandet och fönstershoppandet som livsstil. Man går dit man förs och saker bara blir.

”Vad ska du bli när du blir stor” frågar Pappa Pilgrim sin dotter. ”Öh” svarar Dotter Flanör. ”Typ först ba gå ut gymnasiet och sen int gö nå. Sen plugga typ i Stockholm nån enstaka kurs, int nå program med en massa betyg och så. Sen jobba utomlands ett år, typ i Spanien, kanske va me och starta upp en svensk pub där. Sen ska jag plugga i Göteborg eller Malmö, kanske till typ journalist. Sen, när jag är klar, ska jag fara ut med alla kompisar typ ett år å ba luffa jorden runt…”

Pappa Pilgrim har redan somnat i soffan... Han frågade sin dotter vad hon skulle bli och svaret blev en beskrivning av vad hon skulle göra de närmsta sju åren. Typ. För det viktiga för flanören är inte vad det blir utan vad man gör och hur det känns. Det viktiga för pilgrimen är däremot vad det blir och vad det kallas. Vad man är. Inte undra på att de har svårt att förstå varandra…

Det är lite inne att vara pilgrim, åtminstone i kyrkliga sammanhang. Det byggs pilgrimscentra och ordnas pilgrimsvandringar och det är ju helt okej. Det finns redan en massa psalmer att sjunga – typ ”Vi är ett folk på vandring” eller ”På en väg utan mål blir en vandring tung för både gammal och ung”. Men inte lever vi i pilgrimens tidevarv. Inte är pilgrimen, i betydelsen ”målmedveten, ansvarstagande, lojal, plikttrogen” den sociala stilbildaren i vår tid. Det är däremot flanören.

Flanörens livsstil handlar om att upphöja rörlighet till en dygd – inte trofasthet. ”Vem har sagt att man alltid ska ha kul” väser pilgrimen irriterat över flanörens alla nycker. ”Varför ha tråkigt när man kan göra nåt skoj” svarar flanören och hoppar mellan livets alla sjunkande tuvor. Pilgrimen gläds åt guldklockan efter 25, flanören samlar stämplar i sitt pass…

Varför skriver jag detta? Kanske för att livet aldrig blir som man tänkt sig och att pilgrimen borde påminna sig det. Och att den dag alltid kommer när flanören behöver vänner som består.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 22 september 2002 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.