Ordfabriken

Alla mänskors ensamhet

Mitt i den blomstrande grönska där vi bor finns en öken. Ett litet skjul som kallas postinia, vilket betyder öken på ryska. Dit kan man gå för att finna sig själv genom att avskärma allt yttre. I skjulet finns en säng, en lampa och en Bibel. Enkel mat levereras på bestämda tider och du kan välja att stanna hur länge du vill. Tanken är lika enkel som det yttre; ensamheten ger rum för det så sällan hörda, sedda, tänkta, kända. Stäng dörren om dig och du upptäcker livet. Typ.

Med livet följer en oundviklig ensamhet och öknen, eller postinian, är en påminnelse om detta. Inte den alltid lätta och enkla ensamheten, men den nödvändiga. Den som ingen av oss kommer undan. Vi kan försöka prata bort den, springa bort den, älska bort den. Men den finns där, gömd i varje andetag och hjärtslag.

Låter jag dyster? Det är inte min mening, jag vill bara skriva hur jag tror att det är. Somliga stigar i livet kan vi bara beträda ensamma. Dödens stig är en sådan. I varje död finns ett stort mått av ensamhet – ett inre rum dit ingen annan når. Med sorgen gäller samma sak. Vi kan beklaga, säga att vi förstår och varit med om samma sak men det är aldrig samma sak och vi kan aldrig till fullo förstå. Till och med i kärleken finns en ensamhet, i den hemliga förälskelsen och den hisnande, skrämmande känslan av beroende. Den döende, sörjande, älskande är i djupet av sin känsla inget annat än ensam. Alltså är vi alla ensamma.

Låter jag fortfarande dyster? Kanske har ytlighetens profeter skrämt oss med sina ”i vimlet-reportage” så att ensamheten har blivit det goda livets främsta fiende. Att vara i vimlet – om så bara i det lokala Annonsbladet – blir en bekräftelse på den lyckade flykten från ensamheten. Finns jag dessutom på bild har någon åtminstone stått framför mig.

Eller så har livsförnekarna lagt beslag på den befriande ensamheten. De skenbart fromma som ockuperar varje ledigt utrymme med sina färdiga svar och sin inbördes beundran. De som gör dysterhet till ett tecken på fromhet och känslan av eländighet till en dygd. De som ser individualitet som en frestelse och egen tanke som en synd.

Om jag fortfarande låter dyster kan jag rapportera om uppkäftiga krokusar som skapar färg bland torra, gråa löv. Ensamma, till synes helt omedvetna om varandra, reser de sig som trotsiga knytnävar och slår ett slag för livets skönhet men också skörhet. Jag tror dom gläds åt mina beundrande blickar, men även darrar av fruktan för morgondagen. Ty i skogen lurar hungriga rådjur…

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 16 april 2002 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.