Ordfabriken

Styrka

Att bo i kappsäck i fyra månader tär på den som vill vara modern. Så länge dröjde det innan vårt hus blev färdigrenoverat. Och visst, man klarar sig utan det mesta men somliga saker har liksom blivit en symbol för den postmoderna livsstilen. Parabolen är en sådan - möjligheten att välja som man har lust, utan förpliktelser och förväntan. Fjärrkontrollen erbjuder en känsla av mönster och aktualitet i en värld av ständiga skiftningar. Att bara kunna zappa mellan tre kanaler när man vant sig vid tjugo… tja, det är inte kul.

Efter några månader stod jag inte ut längre. Jag ringde parabolmannen och till huset kom en glad upplänning. Han förstod det akuta läget och gav sig raskt upp på balkongen för att fästa tallriken. Förväntansfull satt jag i TV-soffan, med zappen i mina skakiga händer. ”Vi har ett problem” hörde jag honom säga, men eftersom jag redan hade så många trodde jag det gällde någon annan. Men problemet visade sig bestå i noll signalstyrka. ”Här blir det omöjligt få in nån bild” var parabolmannens bistra budskap. ”Det står ett stort träd i vägen”.

Grannen har en motorsåg och snart stod igenting längre i vägen och enligt parabolmannen har vi nu den bästa signalstyrkan i hela Uppsala. Han var imponerad, men förstod inte att min glädje mest bestod i känslan av att vara med igen. Att kunna se utan att vara berörd, kommentera utan att stå till svars. För den beroende har parabolen blivit själva navelsträngen till den värld som är var morgon ny. Det är väl inget att vara stolt över, men så är det. Hellre en illusorisk känsla av tillhörighet än ingen alls.

Det blev kväll och det blev morgon. Det var den 106 dagen i den nya staden.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 3 januari 2002 under Norrbottens Kuriren, Kultur.