Ordfabriken

Opium

Det var basketturnering i Råneå, Leos Cup. Brooklyns flickor 88 mötte, tja, nåt lag från andra sidan stan. Vi satt som lydiga föräldrar på bänken bredvid, applåderade och hejade till och med när motståndarna gjorde nånting bra. Vilket dom gjorde alldeles för ofta.

Sakta gled han in på scenen. Han slickade sidlinjen med sina bilvänliga skor, hans gång var vaggande som hos den som både är lite less och den som vet att han vet allt. Vid mittlinjen hittade han ett handbollsmål att ledigt luta sig mot. Hans skinnjacka var, tja, bilvänlig kan man kanske säga även om den. Kepsen vara bara ovänlig.

Jag såg honom aldrig le, men jag hörde honom svära, skrika, skälla. Han sparkade i golvet med sina svarta sulor men lämnade aldrig handbollsmålet. Hans dotters lag var överlägset vårt, men han var missnöjd ändå. Missnöjd med lönen, frugan, Luleå Hockey, bilen och säkert också sin frisyr. Jag tror han skriker än idag.

Det är klart att det finns en katarsiseffekt med idrotten. Katarsis betyder rening och vid framgången eller motgången kan vi släppa ut all vår ångest, frustration, längtan och glädje. Samma effekt hade Rambo-filmerna på åttiotalet; den missförstådde muskelmannen tog revansch på hela världen och det blev min revansch på lärarna, tjejerna och kompisarna som inte bjöd in till fest. Att det sen var en kass film spelade liksom ingen roll. Man lämnade biosalongen med lättat hjärta; där fick dom så dom teg.

Men det finns också en flykteffekt med idrotten. Mannen på Leos Cup hade många problem och för några halvlekar fick han glömma dem. Men problemet är ju att problemen finns kvar. Och så länge han försöker hantera dem genom att skämma ut sin dotters lag, tja, då blir dom bara större. Det är sådana gånger idrotten – eller jobbet, firman, grabbgänget, skitsnacket - blir ett opium för folket. En flykt från det verkligt viktiga.

I dessa tider, visst finns det viktigare saker? Säg att det är så.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 18 september 2001 under Norrbottens Kuriren, Kultur.