Ordfabriken

Trötta tankar inför dagen

Väckarklockan ringer nästan alltid 06:49 och går sekundvisaren rätt så vaknar jag precis till presentationen av dagens morgonandakt. Det har funnits morgnar i mitt liv när jag ivrigt spänt öronen för att uppfatta varje ord och morgnar när jag kastat mig över avstängningsknappen för att få en bättre start på dagen. Kanske beror det på hur natten varit, men visst spelar det också roll vad som sägs. Två minuters prat kan både lyfta ett hjärta och tynga en själ.

Jag är kluven inför morgonandakterna i radions P1. Jag vet att det ska vara en skillnad i karaktär mellan den tidiga och sena andakten och att den tidiga ska vara frommare. Jag förstår motiven, men mitt problem är att jag vill ha en from start på dagen, sova till närmare sju och vakna till klockradion. Då störs jag lite grand av presentatörens glidning från ”dagens morgonandakt” till ”några tankar inför dagen” och det faktum att ”andakten” ibland bara tar slut mitt i en mening. Kanske har jag slumrat till, men jag har en känsla av att ambitionen att nå ut ibland gör tankarna så vaga att de stannar i studion. Jag vill höra ordet Gud nämnas, inte bara perronger eller promenader i Peking. Jag vill dessutom få en kort välsignelse, eller åtminstone hjälp med en bön eller i alla fall en chans att viska med i ett amen. Kanske börjar jag bli gammal? Hursomhelst, jag minns ännu Christina Grenholms andakter från våren –97, men har redan glömt den som var i morse.

Om att bli gammal handlade Norra Magasinet, SVT1. Sveriges bästa samhällsmagasin beskrev den ensamhet som varar ända in i döden. Vi fick möta en begravningsentreprenör som varit med förr, både i TV och i verkligheten. Han beskrev den marknadsanpassade metod av svepning som bara kräver ett minimum av tyg och närvaro av en enda person. Begreppet ”värdig begravning” försvarades fint av en medverkande präst men programmet visade också på kvarglömda urnor och släktingar som bråkar om var kistan ska placeras. Mitt i allt satt en trygg gammal dam som önskade sig en plötslig hjärtinfarkt den dag hon skulle dö. Hon är nog inte ensam i sin önskan; det är inte döden vi är rädda för utan själva döendet.

Religion som både verklighetsflykt och en del av livet, var temat i Utbildningsradions Stop! i SVT1. Programmet var tyvärr ingenting att stanna upp inför; på 30 minuter presenterades sex olika former av religion och då kan resultatet inte bli annat än förvirrad ytlighet. Det var däremot skönt att se att man i Frälsningsarmén inte bara sjunger gamla väckelsesånger utan även gospel.

Stop! blev som en misslyckad morgonandakt – det var slut innan det börjat. Å andra sidan är det ju inte vad som kommer före en punkt som är det viktiga utan vad som kommer efter.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 5 april 2000 under Kyrkans Tidning, TV-krönikor.