Ordfabriken

En fråga om centrum

Jag försökte verkligen se på Storforum i SVT1 som handlade om vart kyrkan skulle ta vägen utan staten. Jag försökte verkligen sitta upprätt i TV-soffan med anteckningsblocket i handen. Jag försökte verkligen tycka att det var intressant. Men någonting gjorde mig trött, mycket trött. Innan jag somnade hann jag i alla fall slå på inspelningsknappen på videon.

När jag vaknade kom jag på vad som orsakat tröttheten. Det var den manlige utfrågaren i den välknutna hästsvansen. Frågorna ställdes för långsamt och för fort. Alltså, själva frågan fick längre tid på sig än det eventuella svaret och när en diskussion väl tagit fart så styrde han med ännu en fråga undan både debatten och intresset. Gästerna var artiga, alltför många och, det verkade faktiskt så, lite sömniga.

Men visst fanns det godbitar. Som när Helle Klein bet av Maciej Zaremba mitt i en mening. Zaremba kom av sig, men kom igen. Hans allvarliga oro över den alltmer partipolitiserade kyrkan kändes mer äkta än Kleins aggressiva optimism. Inte mer äkta kanske, men mer angelägen. Vad vår kyrka behöver är modiga människor som Zaremba och Klein, människor som vågar ta i, bekänna färg och se igenom.

Vår kyrka behöver också KG Hammar. Hans roll i debatten blev något oklar – ena stunden tvingades han försvara den nya kyrkoordningen med hänvisning till de jurister som inte fanns i studion eller till att ”man kan få allt i kyrkan”, andra stunden var han en visionär som vågade tänka utanför ramarna. En av hans sista kommentarer var magnifik. Med syftning på Ma Oftedal fick han en fråga om var gränsen går för vad som är tillåtet att tro och svarade: ”Det handlar inte om var gränsen går utan var centrum är”. Den kommentaren kan användas i debatter om allt från barnuppfostran till filmutbud på kabeltv. Ju närmare jag står centrum, desto tydligare blir gränsen. Och ju närmare jag står gränsen, desto otydligare blir centrum.

Det handlade om gränser även i TV4:s nya programserie ”Nära ögat” med Ulf Elfving som behaglig programledare. Ambitionen med serien är att ta vid där kvällstidningsreportagen slutar, att följa upp skakande händelser och svara på frågan vad som hände sen. Är det så att tiden läker alla sår? Vi fick följa familjen Jarekull som utsattes för tre ungdomars desperation en sommardag 1995. Mannen knivhöggs och kvinnan kidnappades medan deras barn såg på – det kan knappast bli värre. Det var ett omskakande reportage som beskrev händelsen, men samtalet om hur den påverkat familjens liv blev tamt och schablonmässigt. Att det varit nära ögat för familjen gjordes klart, men som tittare kom vi varken närmare de drabbade eller förövarna.

Nära ögat var 30 minuter långt, Storforum 120. Kanske borde det ha varit tvärtom.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 1 mars 2000 under Kyrkans Tidning, TV-krönikor.