Ordfabriken

Vägen tillbaka, kl 07:40 den 27 april 1997

Jag skulle alltså komma tillbaka. Efter sju år som företagare, en konsult av fem som arbetat med samhällsutveckling på europeisk nivå. Dags att byta om. Damma av prästkragen och lägga alla konferensmappar i en låda. Byta Bryssel mot Bergnäset och en massa prat mot en massa göra. Distans mot närhet. Klart att hjärtat klappade. Nu skulle jag vara mer reell och mindre generell.

Jag klädde mig ordentligt - tog ut både sorgen och glädjen i förskott. ”Vägen tillbaka” skrev jag på datorn och markerade en egen fil. Klockan var 07:40 en kylig vårdag 1997 och livet låg lika öppet som dokumentet på datorn. Tanken var att sätta ord på känslan. Jag lyssnade till Lundell, Springsteen, Cockburn och Clapton. Män som vet vad avsked är och känt våndan av nya steg. Det tog mig 120 dagar och 120 nätter.

Vad skulle jag möta och mötas av? Ett ”komma här och komma” redan på kyrktrappen? Eller palmblad och kvistar? En annan kyrka eller den gamla vanliga? Jag mötte förvåning och förväntan.

Förvåningen stod mina förra kollegor för. De präster jag tog avsked av sommaren 92 och sen dess stött på bara ibland. Stundtals har jag tänkt att våra vägar korsat varandra märkligt sällan. Jag trodde banden skulle vara starkare – att jag skulle behöva kyrkan och kyrkan mig. Kanske var det naivt. Jag insåg ganska snart att antingen är man med eller inte. En del av det slutna systemet eller ingen del alls.

Va, vill du komma tillbaka! Längtade du hem? Jag hörde kommentarer som vore jag en förlorad son. Jag har inte längtat hem, men ibland känt en saknad. En saknad efter den gemensamma kampen för Gud och en saknad efter ett altare. Jag har försökt hålla fast, bevarat vanan. Gått i kyrkan, läst Kyrkans Tidning, suttit i kyrkofullmäktige. Brytt mig och, innerst inne, aldrig känt mig varken förlorad eller borta. Snarare närmare. Att leva utanför kyrkan kan vara att leva närmare Gud. Det är gåtfullt; kanske smärtsamt, definitivt en välsignelse.

Förvåningen förvånade mig. Det är väl inte mer konstigt att man återvänder som präst än att man går till någonting annat? Sådant som står stilla brukar börja lukta.

Men OK, tänkte jag. Kanske självkänslan i kyrkan är lika låg som hos den som ingen bjuder upp till dans. Det är då man drar sig undan. Blir bollrädd, som Bosse Hansson skulle sagt.

I en tid då närhet är bristvara är kyrkan distanserad. Bara det är en gåta, då kyrkans innersta väsen just är närhet. Vad är inkarnation om murar aldrig rivs? Brödet om det aldrig bryts?

När jag var konsult rörde jag mig på områden där kyrkans frånvaro var ständigt närvarande. Ingen frågade var kyrkan var, men alla kände saknaden. Saknad efter innehåll, de som känner insidan och vet hur samtal förs. Den som saknar söker och den som vill bli funnen håller sig framme. Så medan kyrkan under nittiotalet har ägnat sig åt omorganisation och internrekrytering har tomrummet intagits av ytliga etikkonsulter och new age-predikanter.

Eftersom jag besökt tomrummet och kände kyrkans skatter var jag ändå fylld av förväntan. Från ett tänkbart EU-projekt hade jag stulit formuleringen av min överlevnadsstrategi: working local, thinking global. Det kändes bra att behålla några klyschor från världen utanför. Med den världsvida kyrkan i ryggen ville jag satsa allt på det lilla distriktet. Inte låta löpsedlar om andras misstag stjäla min glädje, inte låta segheten krympa entusiasmen. Jag skulle fokusera det väsentliga. Kyrkans framtid ligger i det lokala arbetet.

Språket är en annan nyckel. Ord kan bjuda in, ord kan stänga ute. Kanske kyrkans dilemma är prästens svada och tron att man alltid måste ha nåt att säga. Ur övertro på ordet följer högljuddhet. Det som inte sägs kan ju inte förstås och om ingen lyssnar så skriker vi högre.

Jag ville låta tystnaden tala. Söka nya uttryck och vårda hemligheterna. Så med en nysprättad prästskjorta klev jag alltså in över tröskeln till Bergnäskyrkan, det distrikt i Nederluleå församling som gränsar till staden. Det var en tidig morgon i september 97. Jag visste sen förr att tröskeln var låg. Bergnäskyrkan har sedan den byggdes i mitten på sjuttiotalet varit sällsynt förankrad bland bergnäsborna. Även i tider av torka har familjegudstjänsterna varit välbesökta, körsångerna brusat högt och barnen sprungit ikapp i kapprummet.

Redan i hallen kände jag mig hemma. Jag mötte ordtrötthet och längtan efter närhet. Mer tid för tanke. Inga billiga trick utan klassiska handlingar. Samtal, mässa, levande ljus. Förvånansvärt självklart. Kyrkans framtid ligger i det som burit henne i alla tider.

Min förväntan möttes av en förväntan hos folket i församlingen och förskingringen. De många som bär kyrkan med sina besök och böner, sin väntan och längtan. Jag försökte att lyssna så mycket som möjligt, både på kyrktorget, i affären och på gatan. Till hjältarna i syföreningen, entusiasterna i körerna, sökarna i samtalsgruppen, föräldrarna och de många som bara kommer till parkeringen. Under en temagudstjänst i januari formulerade vi en gemensam strävan. En längtan efter ett rum – rum för samtal, tystnad, ande. Ett rum för alla sinnen.

Nu har det gått ett år och vi bygger det rummet fortfarande. Taizemässor på torsdagar, samtal på tisdagar, sånger på söndagar. Förbön, konstverk, helig dans. Barn, gamla, de däremellan. Vi lyckas och misslyckas men söker hela tiden kvalitet. Bergnäskyrkan ska vara bra.

Jag vet ännu inte om man får tänka så. Jag ser inte kvalitetskravet som en tävling i att vara bäst. Det handlar om respekt. Respekt mot kyrkvärdarna, gudstjänstbesökarna, arbetskamraterna. Och mysteriet. Vissa saker är värda att vårda.

Men ändå. Om man kan skriva i en viskning vill jag göra det. Det finns inget tolvpunktsprogram för en kyrka i tiden och framtiden. Inga patentmetoder och snabba lösningar. Självdistans tror jag är en kyrkoarbetares främsta egenskap. Att se sin egen vikt och viktlöshet. Det hänger inte på mig; kanske är det smärtsamt, definitivt en välsignelse.

/Gunnar Sjöberg

Publicerad i Luleå Stifts Årsboke Från Bygd och Vildmark 1998


Publicerad den 14 september 1998 under Artiklar.